I Esbo finns det 12 nationellt betydelsefulla arkeologiska områden

Museiverkets VARK-inventering omfattar sammanlagt 1 391 objekt i Fastlandsfinland. Av dessa ligger 12 i Esbo. Den inventering som statsrådet godkände i november 2024 träder i kraft den 1 mars 2025. Inventeringen genomfördes i samarbete med regionala ansvarsmuseer och Forststyrelsen under åren 2018–2024. Esbo stadsmuseum är det regionala ansvarsmuseet som sköter kulturmiljöärenden i Esbo. I styrgruppen ingick också Kommunförbundet, Helsingfors universitet, Arkeologiska sällskapet i Finland samt undervisnings- och kulturministeriet och miljöministeriet.

Då man väljer objekt fäster man uppmärksamhet vid objektets arkeologiska eller kulturhistoriska betydelse, dvs. hur väl objektet speglar sin tids fenomen, händelser och olika livsområden. På så sätt skapar objekten tillsammans en tidsmässigt, regionalt och enligt fornminnestyp heltäckande bild av vårt lands arkeologiska kulturarv. De äldsta objekten är från slutet av istiden från över 10 000 år tillbaka, de yngsta från början av förra århundradet.

Även i Esbo avspeglar objekten tidsmässig skiktning och påminner om områdets tidiga historia. Det lönar sig att bekanta sig med objekten och samtidigt lära sig mer om den egna hemtrakten och hela Esbo.
– Kulturmiljön och den tidsmässiga skiktningen skapar områdets identitet. Att känna till det egna bostadsområdets historia och kulturmiljöns värde främjar möjligheterna att bekanta sig med området, att uppskatta det samt anknyta till och finna sig tillrätta i området, säger Paula Kangasperko, arkitekt vid Esbo stadsplaneringscentral.

Det finns cirka 60 000 arkeologiska objekt i Finland. I den färska VARK-inventeringen bedömdes 4 785 av dessa objekt, av vilka 1 391 valdes ut som nationellt betydelsefulla. Esbo stadsmuseum deltog i bedömningen av objekten i Esbo och föreslog de viktigaste av dem. Av dessa valdes 12 till VARK-objekt.

Alla fornlämningar är fredade med stöd av lagen om fornminnen och VARK-statusen medför inga nya direkta rättsverkningar. Flera av VARK-objekten finns numera i skogarna. Det är fortfarande tillåtet att använda marken som tidigare och man kan till exempel odla åkrar och sköta skog, men man får inte skada eller täcka över fornlämningar.

Eftersom statsrådet har godkänt VARK-inventeringen som en sådan inventering som avses i de riksomfattande målen för områdesanvändningen och som grundar sig på markanvändnings- och bygglagen, ska fullföljandet av de riksomfattande målen för områdesanvändningen tryggas genom planlösningar. I VARK-området måste man utöver lagen om fornminnen beakta att de värden som fastställts för VARK-objekten inte får äventyras när man genomför markanvändningsplanerna.

När staden växer och utvecklas byggs det nytt. 
– I planläggningen förhåller man sig strängare till VARK-objekt än till andra områden, så om man planerar att bygga i ett sådant område ska man i planläggningen eller andra åtgärder genast i början kontakta Esbo stadsmuseum, som tar ställning i ärendet. I planläggningen är kulturmiljöns värden en av många aspekter att beakta, påminner Kangasperko.

Kulturmiljön är en naturmiljö som formats av människan. Det arkeologiska arvet, den byggda miljön och kulturlandskapen är en del av kulturmiljön.

Kangasperko arbetar vid generalplaneringen där Esbo generalplan 2060 just nu är under arbete. VARK-objekten var inte med i planens utkastskede, eftersom objekten då ännu inte hade valts. 
– I förslagsskedet, som är nästa skede, kommer VARK-objekten att beaktas på något sätt. Ett alternativ är att presentera dem till exempel på den bifogade kartan över kulturmiljön, berättar Kangasperko.

• Alberga, Kersantinpuisto. Platsen för gamla Alberga gård, som byggdes på 1720–1730-talen och gårdens trädgård, som byggdes från och med 1750-talet, med stora trädgårdsterrasser. Åtminstone stenfoten och ugnsgrunderna har bevarats under jorden från gården som revs på 1800-talet. Trädgårdens terrasser är synliga på markytan. I närheten av trädgården finns våtmarker, som utgör lämningar av ruddammar. Objektet sköts fortfarande som en trädgårdsliknande park. Den nya Alberga gård ligger på andra sidan nuvarande Ring I.
   
• Bemböle kvarnplats består av gråstensruiner efter två vattenkvarnar och delar av damm- och rännkonstruktioner av sten. I kanten av åbädden finns det utöver de gamla vägarnas och byggnadernas bottnar fortfarande några små rödmyllade stugor, av vilka en är en mjölnarstuga. En kvarn har verkat på platsen åtminstone från början av 1700-talet fram till år 1929, då den sista kvarnen brann ner. Helheten är mycket välbevarad och ger en bra bild av spannmålsbehandlingen i en lantsocken.
   
• Bergdal är en välbevarad boplats från stenåldern och den tidiga metallåldern. Där har man bland annat hittat Morbykeramik som är från slutet av bronsåldern och början av järnåldern. På platsen har man också gjort fynd från den förkeramiska, dvs. mesolitiska stenåldern.
   
• Bredvik, Bruksstranden är ett fornlämningsobjekt av sällsynt typ, som berättar om industrialiseringen under 1700- och 1800-talen. Uppkomsten av denna tegel- och fajansfabrik från 1700-talet är kopplad till byggandet av Sveaborg. På platsen syns numera en byggnads stenfot och en ugnsbotten, lertäktsgropar, tegelslaggsgropar och en lastningskaj från 1700-talet.
   
• Till Karhusalmi (Hanasund) VARK-område hör Björnholmen och Karhusalmi (Hanasund). Området är en helhet som utgörs av ett artilleribatteri från Krimkriget (1853–1856) och ett farledshinder under vatten. Björnholmen är det västligaste artilleribatteriet i anslutning till Sveaborg. På platsen finns bevarade lämningar efter ett artilleribatteri och en gevärsställning. Objektet är representativt för upprustningen för sjökrigföring och landstigning. Farledshindret i Karhusalmi (Hanasund) är ett undervattenshinder som har bevarats väl. Den stenfyllda timmerkonstruktionen är 62 meter lång, 4,5 meter bred och 1–1,5 meter hög.
   
• Stenbrottet i Dalsvik (Strandbacka) är ett kalkbrott från den historiska tiden. Det har funnits en kalkbrännugn i närheten som inte har lokaliserats i terrängen. Brottet började eventuellt användas i slutet av 1400-talet under den tid då Esbo kyrka byggdes och de senaste uppgifterna om brytning är från år 1904. Stenbrottet är en sällsynt objekttyp i huvudstadsregionen och har haft en väldigt lång drifttid.
   
• Mankby VARK-område består av tre objekt: Backisåker 1, Finns och Mankby. De bildar tillsammans en bosättningshistorisk helhet av en medeltida bytomt och stenåldersboplatser.
  Backisåker 1 är en boplats från Kiukaiskulturen från slutet av stenåldern och ligger delvis på samma plats som den övergivna medeltida byn Mankby. Stenåldersbosättningen visar att platsen lämpar sig för bosättning under mycket olika tidsperioder.
  Finns är också en bosättningshistorisk helhet som består av en medeltida bytomt och stenåldersboplatser. På boplatsen från neolitikum, det vill säga den keramiska stenåldern, har man gjort rikligt med fynd från olika faser på olika strandhöjder. 
  Mankby är en exceptionellt välbevarad och tidigt övergiven medeltida by som också undersökts i hög grad. Invånarna i den relativt stora medeltida byn tvingades år 1556 ge vika för Esbo kungsgård, som grundades på byns marker. Den övergivna byplatsen hittades på nytt först år 2004. Objektet, som finns i en lundskog, är välbevarat och på platsen upptäcktes flera ugnsgrunder, stenfötter och golvstensättningar som syns på markytan. Objektet är den medeltida boplats som undersökts mest i Finland (mellan 2007–2013) och forskningsresultaten har publicerats. Det finns fortfarande outforskat material på platsen.
   
• Sperrings är en forskningshistoriskt betydelsefull boplats från neolitikum, det vill säga den yngre keramiska stenåldern. Där har man hittat den äldsta keramiken i södra Finland, mer känd som tidig kamkeramik, som till en början kallades Sperringskeramik. Man har hittat mycket fynd på platsen, förutom keramik även stenföremål och fragment av leridoler. Boplatsen ligger delvis på en åker och delvis på lantbruksgårdars gårdsmark. Objektet har undersökts med utgrävningar på 1920-talet. En del av objektet har skadats i senare markanvändning, men största delen är antagligen välbevarad.
   
• Bas XXIX:3 (Norra Alberga) är en del av den välbevarade landfästningen i Helsingfors och en del av den helhet som utgörs av basen XXIX. Vid Alberga bas fördes strider i samband med slaget om Helsingfors i april 1918. Basen är en försvarsställning i Helsingfors landfästning från första världskriget. Den byggdes mellan 1915 och 1918. I objektet finns skytte- och löpgravar som brutits i berget och grävts ner i marken, maskingevärs- och observationsställningar i sten och betong, strålkastarställningar, en halvfärdig grotta och skyddsrum som byggts i betong och i stock.
   
• Bas XXXIII:kasernområdet (Hagalund) är kasernområdet för bas XXXIII i Helsingfors landfästning under första världskriget. Den byggdes sannolikt mellan 1915 och 1918. Inkvarteringsområdets byggnader har förstörts och av dessa återstår i terrängen konstruktioner som är byggda av sten eller betong.
   
• Idrottspark 2 ligger i Alberga. Den är ett betydande och tätt säsongsläger i anknytning till säljakten på stenåldern. Lägret är daterat till neolitikum, det vill säga till den keramiska stenåldern 4200–3700 f.v.t. I objektet har man undersökt 22 härdgropar som sannolikt anknyter till produktionen av sälfett. Säsongslägret har funnits vid havsstranden i en sandficka mellan klipporna. Man har också hittat avfall från bearbetning av stenföremål och några lerkärlbitar.
   
• Västerängen ligger också i Alberga. Utifrån konstruktionerna handlar det om gravrösen från bronsåldern eller början av järnåldern, som omformats en aning och genomsökts under den historiska tiden. Objektet är dock välbevarat. Rösena är stora, 15 x 7 meter och har en diameter på cirka 10 meter. Rösenas höjd är cirka en meter.

Alla 12 VARK-objekt i Esbo med kartpositioner finns här(extern länk, öppnas i ett nytt fönster) (välj kommun Esbo).

På Museiverkets webbplats kan du läsa mer om VARK-objekt(extern länk, öppnas i ett nytt fönster).

Källor: www.museovirasto.fi och intervju med arkitekt Paula Kangasperko