Byggnader i Esbo skyddade genom lag
Kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan skyddas antingen genom detaljplanering eller byggnadsskydd. I en värdebyggnad finns sådana värden som skyddet av byggnaden förutsätter enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet (489/2010), såsom att byggnaden är sällsynt, historiskt typisk eller har betydelse som bevis på historiska händelser. I Esbo har följande byggnader skyddats med stöd av lagen.
Esbo församling blev en självständig församling och utträdde från Kyrkslätts moderförsamling år 1458. Dessförinnan hade kyrkan fungerat som en kapellförsamling med en kyrka i trä som byggdes i mitten av 1300-talet. Träkyrkans stockar har sannolikt använts för att bygga en ny kyrka. Kyrkan stod klar på 1480–1490-talet. I Esboområdet bodde sammanlagt cirka 1 900 personer som lydde under den svenska kronan under den tid då stenkyrkan byggdes
I den medeltida stenkyrkan finns bevarat rikliga inomhusmålningar och stamhusets västra och östra del. Målningarna är sannolikt av svenska eller utländska kyrkomålare. I den ursprungliga kyrkobyggnaden fanns förutom ett stomrum även en mindre sakristia och ett vapenrum. Vapenrumet revs mellan 1804–1806.
Kyrkan ombildades till en korskyrka 1821–1823. Då revs de tre mellersta valven och de ursprungliga södra och norra väggen.
Medeltida målningar hade kalkats vita för att förbättra belysningen 1791.. De återställdes i samband med kyrkoindelningen 1931. Restaureringen planerades av professor, arkitekt Armas Lindgren. Nästa betydande restaurering av kyrkan gjordes på 1980-talet, då altaret flyttades närmare församlingsmedlemmarna från korets gavel och träskulpturen Kärsivä Kristus återfördes till kyrkans mest centrala plats.
Byggandet av banavsnittet Böle–Karis på banavsnittet mellan Helsingfors och Åbo reglerades under riksdagen 7 och byggarbetena påbörjades 1900. Köklax station färdigställdes 1903. Den planerades av arkitekt Bruno Granholm, liksom de övriga stationerna längs kustbanan enligt den ursprungliga planen.
Till stationsområdet hörde både stationsbyggnader och bostadsbyggnader. Många av dem har dock rivits under årens lopp. Stationerna i Esbo, Grankulla, Domsby och Köklax finns kvar. De betjänar dock inte längre passagerarna. Köklax station fungerade som gränsstation mellan Finland och Sovjetunionen under Porkala arrendetid 1944–1956. Väster om Porkala var motsvarande station Täkter. Sovjetunionen tillät fem tågpar per dygn från och med 1947. I Köklax och Täkter stängdes vagnarnas fönsterluckor och tågets lok byttes till ett sovjetisk. Dessutom stod sovjetiska vaktmän framför vagnarna. Banan genom Porkala kallades på grund av fönsterluckorna "världens längsta järnvägstunnel".
Huvudbyggnaden är ritad av arkitekt Wivi Lönn och den stod klar 1917. Wivi Lönn var redan då känd för sina viktiga planeringsarbeten i offentliga byggnader, men hon planerade också bland annat privata villor. Huvudbyggnaden med två våningar, stockstomme och brädfodring är ett representativt exempel på en villaarkitektur med klassiska influenser som är typisk för 1910-talet.
Villa Koli byggdes som sommarvilla för professor Juho Jaakko Karvonen och hans fru Anna Robina (född Tiililä). Karvonen var generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1917–1920. Enligt minnesuppgifterna har åtminstone stockarna i huvudbyggnaden hämtats från Norra Finland.
Arkiater Karvonens dotter minns väl förhandlingarna om detaljerna i byggandet av villan med arkitekt Lönn. Lönn tappade bland annat bort villans byggnadsritningar när hon förde dem från Helsingfors till byggplatsen i Koukkuniemi. Med en tidningsannons lyckades man dock få tillbaka dem.
Familjen Karvonen sålde villan till E. E. Granberg 1928 och sålde den 1938 till Yngvar Lundberg. Familjen Lundberg ägde villan i drygt fyrtio år. Villan användes hela tiden endast sommartid. Sedan 1982 har villan ägts av en byggfirma.
Ursprungligen sträckte sig villaskiftet ända till stranden, men i samband med planläggningen avskiljdes stranden till ett parkområde. Villans nuvarande ägare har arrenderat ut strandens parkområde.
Skol- och affärsmannen Alfred Kihlman (1825–1904) köpte den obebodda skogbevuxna udden Rullud som tillhört Kaitans torp 1873. I juni samma år färdigställdes den första villabyggnaden på udden. Alfred Kihlmans son, jurist Mauriz Lorenzo Kihlman lät bygga sin egen sommarvilla på samma gård bredvid den vinterdugliga Vintervillan år 1892 eller 1894. I sin ursprungliga form var byggnaden mycket anspråkslös och påminde om en helt vanlig torpbyggnad med åstak, fönster med sex rutor och öppna verandor.
Lorenzo Kihlmans villa, "Päijännestugan" eller "Sommarvillan" förenades med en gång med den äldre villan. På havssidan fanns ursprungligen två symmetriska öppna verandor på båda sidor om det stora landskapsfönstret. I stället för fönstret på den andra verandan byggdes senare en vägg. I ändan av "Päijännestugan" byggdes 1901 ett tvåvåningstorn designat av arkitekten David Frölander-Ulf. Tornet i jugendstil byggdes av en österbottnisk timmerman med efternamnet Harju. Cirka 1908 höjdes den gamla "Vintervillan" enligt arkitekten Hjalmar Åbergs planer.
Villa Rullud var Kihlmans släkts sommarbostad fram till 1980, och sammanlagt fem generationer av Kihlmans tillbringade sina somrar på udden. Villans sista användare var författaren och konstnärsprofessor Christer Kihlman. Villa Rullud är en av de första sommarvillorna som byggts i Esbo vid sidan av Tallholmen, Granholmen samt Villa Krogius och Villa Lindelöf på Granholmen.
Ägaren till sockerfabriken i Tölö, konsul Feodor Kiseleff, köpte Alberga gård 1855. Han byggde en ny huvudbyggnad på herrgården 1874. Byggnaden kallas också Sockerslottet. Som byggmaterial användes ofta över en halv meter breda brädor från råsockerlådor som skickats från utlandet. Herrgårdens ritningar är signerade av F.L. C-s, dvs. byggnaden ritades av arkitekt Frans Ludvig Calonius.
Herrgårdsbyggnaden representerar en stilren nordisk barock och har en planritning i form av en hästsko som öppnar sig söderut. Båda vingarna är i två våningar, mitten är i ett skikt. Under byggnaden finns en fullhög valvkällare.
Under Slöör-släktens ägarperiod 1900–1917 ordnades flera stora fester på herrgården, och det berättas att marskalk Mannerheim var en av gästerna. Konstnären Akseli Gallen-Kallela bodde också en kortare tid i det nya Alberga som ägedes av hans frus föräldrar. Inkeri Lakari höll "Alberga gårds restaurang och helpensionat” på herrgården på 1930-talet och ännu 1937 fortsatte Elma Virtanen verksamheten. Markutvecklingsbolaget M.G. Stenius Ab ägde gården från 1917 tills bolaget sålde den till Helsingfors stad 1938. Herrgården övergick i Esbo stads ägo 1983.
Alberga herrgårds historia började 1622, då kung Gustav II Adolf överräckte markerna i byn Storhoplax till major Johan Gyldenär. Den gamla Albergaparken grundades kring mitten av 1700-talet av Carl Tersmeden, som köpte Albergas säter. Parken har återställts till sin ursprungliga barockform på basis av arkeologiska utgrävningar och forskning.
Konstnären Akseli Gallen-Kallela designade ateljén och familjens hem på udden Linudd. Byggnaden från 1913 representerar nationalromantik och jugendens arkitektur. Ateljén, som kallades Tarvaspää, byggdes på bergets brantaste sluttning. Den nationalromantiska stenbyggnaden kan beskrivas som en kombination av en medeltida kyrka med gavlar, det åttakantiga tornet på Viborgs slott och en loggia från Florens.
Ateljébyggnaden var modern såtillvida att den hade centralvärme och vattenledning. Emellertid saknade den till exempel helt kök. Tarvaspää hade redan från början planerats som museibyggnad. Tarvaspää var obebott 1915-29. Orsaken var bland annat ryssarnas befästningsarbeten och byggandet av en artilleriväg vid foten av villan. Motvilligt flyttade Gallen-Kallela åter till sin villa, även om han inte gillade de känslor den väckte inom honom. Ateljéns tillbyggnad och ombyggnaden av huset blev klara ett år före konstnärens död, 1930. Gallen-Kallela deltog själv aktivt i byggnadsarbetena till exempel genom att mura väggar. Tarvaspää öppnades som museum för allmänheten 1961. Den föregicks av restaureringen ritad av arkitekterna Kirsi och Heikki Helama.
Byggandet av Gallen-Kallelas ateljéslott var en del av en tidsperiod där finländska konstnärer byggde sina ateljéhem ibland långt från staden, såsom Akseli Gallen-Kallela och Ellen Thesleff i slutet av 1800-talet i Ruovesi och Jean Sibelius, Pekka Halonen, Juhani Aho vid Tusby träsks strand. Tarvaspää är en del av det på landskapsnivå värdefulla kulturlandskapet i Bredviken: Munksnäs–Tarvaspää–Ruukinranta (Villa Elfvik).
Villa Solkulla väster om Bemböle, i närheten av den historiska kvarnplatsen, byggdespå en backe där ett enhetligt åkerlandskap öppnade sig i Esbo ådal. Den första Villa Solkulla var en enkel stuga i en våning som färdigställdes 1900.
Putkiliike Huber Oy:s verkställande direktör, ingenjör Knut Törnroos köpte år 1921 en tomt med byggnader för sitt jordbruk. Stugan revs senast 1925 och i stället uppfördes en villa i två våningar med dekorationer med klassicistiska motiv. Den självförsörjande villans ägor omfattade sammanlagt 100 hektar trädgårds- och odlingsmark. Villan revs dock redan 1936 och arkitekt Uno Ullberg planerade det nuvarande Villa Solkulla på tomten. Byggnaden har fasadstil i funkisstil och den stora villan i två våningar med sadeltak färdigställdes 1937.
Paul Olssons trädgårdsplan från 1931 med sina fram- och bakträdgårdar ökar villans kulturhistoriska värde. Det finns fortfarande rester av trädgården och norr om villan finns en paviljong byggd av bland annat järn och glas.
