Biologisk mångfald och total icke-försämring

Försämringen av den biologiska mångfalden, dvs. naturförlusten, är en global utmaning som kräver omfattande och långsiktigt arbete för att lösas. Naturförlusten orsakas av mänsklig verksamhet som förstör livsmiljöer, splittrar det ekologiska nätverk som utnyttjas av arter och orsakar förorening av miljön. Även den globala uppvärmningen förändrar levnadsförhållandena och försvårar vissa arters överlevnad.

I Natursmart Esbo-arbetet utreds hur den biologiska mångfalden kan tryggas och ökas allt bättre samtidigt som stadens befolkning växer. Målet är att den biologiska mångfalden ska återhämta sig även nationellt och inom EU.

Den biologiska mångfalden innebär att livsmiljöerna, arterna och arternas arvsmassa är mångsidiga och varierande. På grund av de olika nivåerna är målen för mångfalden utmanande att främja. I en växande stad är det också nödvändigt att diskutera naturens materiella och immateriella nytta för människan, dvs. ekosystemtjänster, samt grönområdenas kvalitet. Ett etablerat tillvägagångssätt för att trygga naturen och grönområdena är total icke-försämring.

Ordet "total icke-försämring” förekommer i färska planer, bakgrundsutredningar och rapporter om skydd och återställande av naturen och ekosystemtjänsterna. Det är en svensk översättning av det engelska begreppet ”No Net Loss”, dvs. ordagrant ”inget nettosvinn”.

Med total icke-försämring kan man hänvisa till att olika saker bevaras oförändrade trots mänsklig verksamhet. Oftast hänvisar man med total icke-försämring dock till naturvärden, i synnerhet att bevara den biologiska mångfalden. Begreppet kan användas till exempel när man talar om grönareal, kolförråd och kolsänkor eller ekosystemtjänster.

Enligt principen om total icke-försämring bör mänsklig verksamhet inte minska den biologiska mångfalden eller ekosystemtjänsterna. Utifrån denna princip strävar man i arbetet Natursmart Esbo efter att undvika naturolägenheter i så stor utsträckning som möjligt. De olägenheter som uppstår kan också lindras eller så kan naturens tillstånd förbättras genom restaurering av naturområden. Som en sista utväg kan den återstående olägenheten kompenseras genom att förbättra naturens tillstånd någon annanstans. 

Att uppnå naturens totala icke-försämring grundar sig på en lindringshierarki, där man alltid i första hand strävar efter att undvika och lindra förlusten av naturvärden. Man kan undvika olägenheter för naturen till exempel genom att styra bort byggandet från värdefulla naturområden.

Om detta inte är möjligt kan man sträva efter att lindra olägenheterna, till exempel genom att plantera träd och växtlighet i det område som ska byggas. Så här kan man till exempel trygga bevarandet av den ekologiska förbindelsen. De ekologiska förbindelserna består av alla områden som täcks av växtlighet och bildar ett nätverk mellan naturens kärnområden, längs vilket organismerna kan röra sig från ett område till ett annat.

Om naturolägenheterna inte kan undvikas eller lindras, är den sista utvägen at gottgöra skadorna som orsakats naturvärdena genom att skydda eller iståndsätta motsvarande livsmiljöer någon annanstans. Detta kallas ekologisk kompensation. Olägenheten eller försämringen som orsakats naturen kan kompenseras till exempel genom att iståndsätta ett område med försämrat naturvärde eller skick mot naturtillstånd, eller skydda ett värdefullt naturobjekt. Utgångspunkten är att den som orsakat olägenheten, till exempel byggherren, alltid ansvarar för att gottgöra naturolägenheterna. Förfarandet har tillämpats till exempel i Tyskland och England.

För att bevara eller förbättra den biologiska mångfalden måste den mätas och jämföras med utgångsläget eller målnivån. Mångfalden innehåller olika nivåer och är svår att mäta. Därför används ofta indikatorer som förenklar mångfalden, det vill säga indikatorer som man vet beskriver den biologiska mångfalden väl.

En ganska vanlig indikator är att kvaliteten och arealen på värdefulla naturtyper bevaras eller förbättras. Med naturtyper avses områden som har vissa miljöförhållanden och karakteristiska organismer. Det är inte lätt att fastställa naturtypens kvalitet, men i Finland finns det rätt etablerad praxis. Anvisningar för att fastställa naturtypen finns också i Finlands miljöcentrals färska guide Naturinventeringar och naturkonsekvensbedömning http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-11-5445-4(extern länk, öppnas i ett nytt fönster).

Målet med total icke-försämring leder till att man agerar på ett sätt som är gynnsamt för naturen. Tillvägagångssättet stöder effektivt att den biologiska mångfalden bevaras, även om en total icke-försämring inte kan uppnås.

Esbo vill bevara och öka den biologiska mångfalden samtidigt som staden växer och utvecklas. För att kunna samordna sinsemellan delvis motstridiga mål krävs kunskap och kännedom om god praxis. Förståelsen för den biologiska mångfalden måste preciseras när man planerar åtgärder som stöder den. För att tillämpa principen om total icke-försämring behövs en gemensam syn på vad man vill bevara.