Vårprakt i Fiskarsbacken

Fiskarsbackens naturskyddsområde är ett trevligt utflyktsmål för hela familjen. Det finns mycket att se längs den lättframkomliga naturstigen.  

Den lundartade Fiskarsbacken ligger i naturskyddsområdet i Esboviken. 

"Fiskarsbacken har fått sitt namn efter fiskarna som vistades där på 1700-talet och deras fiskarstugor.  Platsen är värd att se och uppleva, särskilt just på våren”, berättar Esbo stads miljöplanerare Katrin Aia.

På våren är området som allra vackrast, när vitsippor, nunneört, vårlökar och liljekonvaljer täcker marken och när näktergalars, bofinkars, svartvita flugsnappares, trädgårdssångares och andra flyttfåglars kvitter fyller skogen. 

Trädbeståndet har fått växa i fred i naturskyddsområdet, och det finns vackra gamla ädelträd som ekar, lindar, häggar och lönnar i området. En kuriositet i trädbeståndet är en stor ihålig lind som de smidigaste kan gå in i.  

Du kan observera naturen på den drygt en kilometer långa Fiskarsbackens ringled. Den följer en gammal kärrväg och är en lättframkomlig naturstig för hela familjen, men ändå inte helt tillgänglig. Stigen går delvis intill Mankån, tills den svänger mot havsstranden och vassområdet. 

Vid kanten av vassen, mitt på leden, finns ett fågeltorn från vilket man kan titta på Esbovikens våtmarksfåglar med kikare.

"Fiskarsbacken är ett bra utflyktsmål för fågelskådare. Där har man sett knipa, skäggdopping, sothöna och vadare, särskilt under flyttiden", tipsar Aia. 

Under sommaren betar röd- och vitbrokiga kor av rasen östfinsk lantras på strandängarna. Strandängarna användes som betesmark redan på 1800-talet, och ängarna har klassificerats som vårdbiotop. 

• Vitsippan är Nylands landskapsblomma och Esbos signaturblomma. 
• Lundskog är den frodigaste och artrikaste av Finlands skogstyper. Endast en procent av Finlands skogsyta består av lundar.
• I Esboviken finns en av världens mest livskraftiga förekomster av den sju millimeter långa utrotningshotade stora natebocken.
• Fiskarsbackens naturstig börjar på adressen Glasdalen 20.

Text: Minna Saano.

Denna text har ursprungligen publicerats i tidningen Espoo-lehti 1/2026. Läs övriga artiklar i Espoo-lehti