Timo Holopainen

II violin

Jag började studera violin vid musikinstitutet i S:t Michel som tioåring. Enligt nutida måttstock alltså ganska sent. Musiken hade ändå varit närvarande i mitt liv ända sedan jag var riktigt liten. Jag musicerade aktivt, sjöng och spelade tillsammans med mina bägge föräldrar och med mina syskon. Dessutom imponerade militärmusikkårens vaktparad som marscherade förbi vårt hem varje vecka stort på den lilla pojken, gång efter gång.

Flytten till Esbo i slutet av 1960-talet förbättrade möjligheterna att studera, men först övergången till Sibelius-Akademins ungdomsavdelning och senare den solistiska avdelningen gav riktningen mot en karriär som yrkesmusiker. Min andra betydande högskola var Tapiola Sinfoniettas föregångare, Esbo kammarorkester, där vi arbetade på ett mycket professionellt sätt och där jag fick många bra lärdomar inför arbetet i en professionell orkester.

Jag sökte till Tapiola Sinfonietta bland de första år 1987. Under de över trettio gångna åren har jag kunnat följa med orkesterns verksamhet från många synvinklar. Först från platsen i första violin, sedan som stämledare för andra violin och slutligen som andra violinist. Som medlem i den konstnärliga ledningsgruppen har jag under flera års tid kunnat påverka konstnärliga beslut och programplaneringen. Under den här tiden har orkesterns utveckling varit enorm, och jag kan inte låta bli att beundra den passion med vilken musikerna fortsättningsvis förhåller sig till sitt arbete.

När man talar om musikers hobbyer säger man ofta att arbete och hobby är samma sak för dem. Så är det även för mig. Under årens lopp har jag lyssnat allt mindre till musik, säkert delvis på grund av att den dagliga musikdosen uppfylls redan på jobbet. Om jag någon gång spelar en CD-skiva i bilen är det nästan säkert Sting.