Pasi Pihlaja

Valthorn, samhällsmusiker

Den 11.5.1960 klockan 7.30 var en vacker majmorgon, solen sken och fåglarna kvittrade. Plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik ur rum nr 3 i Mellersta Finlands centralsjukhus förlossningsavdelning. Jag hade bestämt mig för att komma och se hur världen ser ut.

Där började livet. Det blev år 1969, som var ett betydande år för världen och även för mig. Apollo 11 flög till månen och jag tag mig an trumpeten. Redan efter de tre första månaderna kunde jag (enligt mig själv) spela Pippi Långstrump och det fick även grannarna känna av, eftersom jag gärna övade ute på gården.

Snart fick jag min första spelning. Församlingens präst bad mig komma till en ungdomssamling och spela en inledningsfanfar. Om jag kommer rätt ihåg bestod fanfaren av fyra naturtoner, och träffsäkerheten var kring 50%. Nå, jag fick publiken på gott humör redan vid min första spelning.

Mitt intresse för musik växte och växte. Som tioåring gick jag på min första symfonikonsert och det är möjligt att det var impulsen till musikeryrket. Följande år öppnade sig dörrarna till musikinstitutet i Jyväskylä. Snart blev jag förtjust i valthornet, det magiskt fjärran och klara instrumentet. Jag flyttade till valthornsklassen och Torsten Lindfors blev min lärare. År 1977 blev jag elev vid försvarsmaktens musikerutbildning. Från den tiden minns jag president Kekkonens självständighetsdagsmottagning och försvarsmaktens musikmästerskapstävling som vår grupp vann.

År 1979 fick jag tjänsten som valthornist vid orkestern i Jyväskylä, tills jag år 1981 beslöt att söka till Radions symfoniorkester. Jag fick tjänsten och kom även in på Sibelius-Akademin på Kalervo Kulmalas klass. År 1986 åkte jag till Tyskland för att pröva mina vingar, men jag kom snart tillbaka och började som valthornist i Helsingfors stadsorkester. Under tiden hade jag även bildat familj och blivit pappa till två barn.

År 1987 vann jag provspelningen till den nyss grundade stadsorkestern i Esbo. Kammarmusiken har alltid stått mig nära så Tapiola Sinfonietta var precis rätt orkester för mig. Jag har trivats bra här och bland annat utbildat mig även till samfundsmusiker. Åren har gått, jag har sett många länder, lärt mig mycket om livet och olika kulturer och fått många vänner både i hemlandet och på olika håll i världen.

För tillfället arbetar jag främst som samfundsmusiker i orkestern. Speciellt givande i det här jobbet är den omedelbara kontakten till publiken, eller rättare sagt medmänniskorna. Arbetet i sjukhus, äldreboenden och bland barn och funktionshindrade har visat mig ett alldeles nytt skede i mitt musikerskap. Det här fortsätter jag med och jag har det bra.