Leena Ihamuotila

I violin

Av någon anledning stod det redan som mycket ung klart för mig att jag ville spela violin och att det på något sätt skulle bli mitt yrke. Att växa upp med fem musicerande syskon gjorde att tanken kändes naturlig.

Resan började vid konservatoriet i Uleåborg och fortsatte vid Sibelius-Akademin, violinskolan i Kuhmo och konservatoriet i Rotterdam. I början av studierna antog jag att jag skulle bli violinlärare, men tre år som konsertmästare i kammarorkestern Virtuosi di Kuhmo väckte mitt intresse för att spela i orkester, att spela tillsammans. När mina studier närmade sig sitt slut såg jag en annons om en ledig plats i första violin i Tapiola Sinfonietta, och i augusti 1995 skrev jag under mitt arbetsavtal.

När jag började kunde jag inte ana vilken fin arbetsgemenskap jag blev en del av! Det har inte gått en enda arbetsdag som inte skulle ha gett orsak att beundra de skickliga kollegernas mångsidiga kunnande och kreativitet, för att inte tala om det goda sällskapet. Det här har gjort sitt till för att upprätthålla intresset. Det mångsidiga och omväxlande arbetet har ibland utmanat de egna trygga zonerna och bidragit till att hitta nya.

Ända sedan jag var liten har jag tyckt speciellt mycket om klassisk musik. På grund av mitt arbete lyssnar jag sällan på musik på fritiden om den inte anknyter till kommande repertoar eller pågående arbete, eftersom jag efter arbetsdagarna längtar efter tystnad. När det är möjligt söker jag den i naturen. Om en plötslig musikhunger skulle överraska mig efter arbetsdagen söker jag mig hellre till en konsert än till hörlurar. Oberoende av om man är på scenen och spelar eller i publiken och lyssnar är en konsert alltid en fascinerande och unik upplevelse.