Jag och Hagalund

I höst firar vi att det gått 70 år sedan Hagalunds grundsten murades. Det är en känslosam stund för mig, som kunde jämföras med att en av mina närmaste fyller år. Jag är född och uppvuxen i Hagalund och har till och med fått mitt andra namn, Tapio, enligt Hagalunds finska namn Tapiola. För mig är Hagalund ett hem, och den anda som råder där har styrt mitt liv på många sätt – oberoende av om det handlat om att spela utespel med kompisar, möta olika slags människor, ta hand om vår gemensamma omgivning eller vara aktiv i olika saker.

Hagalund har hunnit uppleva mångt och mycket genom åren, vilket är att förvänta av en 70-åring. Det finaste är dock att Hagalund fortfarande idag är fullt av liv. I maj i år belönade den riksomfattande föreningen Levande stadskärnor rf Hagalund som årets stadscentrum, eftersom förnyelsen av centrumet varit lyckad.

Genom att utveckla Hagalunds stadskärna har vi kunnat se till att Hagalund förblir livskraftigt. Nya invånare och smidiga trafikförbindelser innebär också goda tjänster. Samtidigt har stämningen i Hagalund förblivit den samma gamla och goda, trots att centrumet byggts om. Hagalund är fortfarande en naturnära plats som är trygg för både barn och alla andra, en plats där invånare och samfund deltar aktivt.

De människor som deltog i byggandet år 1953 konstaterade följande: ”Vi vill inte bygga bara bostäder och hus, utan en socialt äkta livsmiljö för dagens människor och deras familjer”. Denna grundtanke har styrt utvecklingen av Hagalund under olika årtionden, genom tider då byggtrenderna varierat. En socialt högklassig livsmiljö har inneburit att arbetarnas och chefernas barn alltid kunnat leka tillsammans som jämlika. I ett skede var vi över hundra barn på gården vid Naavis!

När Hagalund planerades visst man att grönområden är viktiga för invånarnas välbefinnande och därför satsade man på dem. Samma ideologi syns fortfarande i Hagalund. Människan, Hagalundsbon, har legat i centrum ända från början.

Trädgårdsstaden förtjänar att utvecklas och ha ett fungerande centrum. Allt är inte färdigt ännu, om det nu någonsin kan bli det. Hagalunds landmärke, det ikoniska Centrumtornet, rustas upp. Ombyggnaden av simhallen kommer snart att inledas och köpcentret Heikintori väntar på sin tur. Kulturcentrumet och Kulturplatsen förnyas. Så småningom blir saker klara: Tapioparken blev nyligen färdig och där placerades ett Venturohus, som skapar en bit av den stämning och det särdrag som Hagalund ska ha.

Nu när det är dags att fira, kan vi också tänka tillbaka och minnas. Jag minns stunderna på gårdarna vid Lavbergsvägen, på Silkesängen, i Kino Tapiola och kring Centralbassängen och centralplanen.

Hagalund ligger mig nära hjärtat. De vänskapsband som jag har skapat och den känsla av att vara en del av en grupp som jag upplevt här i Hagalund har fört mig långt. Minnen och nostalgi är viktiga, och de har sin plats. Samtidigt är det ansvarsfullt att rikta blicken mot framtiden.

Jag tror på att livskraften i Hagalund är tillräcklig och på att vi lyckas förmedla stämningen i Hagalund vidare också till de kommande generationerna. Vi njuter av naturen, livskraften, kulturen, tjänsterna och de fungerande trafikförbindelserna, och bjuder in alla att ta del av gemenskapen. På så sätt lever drömmen om en idealstad vidare också i framtiden. Jag är säker på att Hagalund än en gång har en lysande framtid framför sig!

Grattis Hagalund! Onnea Tapiola!