Heljä Räty

Flöjt, vice stämledare

Jag började min musikhobby vid konservatoriet i Jyväskylä på blockflöjt, tills jag blev Juho Alvas flöjtelev. Jag gick även på blåsorkesterövningar med min pappa. Till en början öppnade jag dörrar och delade ut noter, men ganska snart fick jag spela andra oboestämman på flöjt. Från detta utgångsläge har orkester- och samspel alltid varit det viktigaste för mig. Blåsorkesterspelningarna lärde mig redan tidigt några av proffsmusikerns viktiga förmågor: att lyssna på bra berättelser och att vänta.

Musiklägren hörde under 1970- och 1980-talen till mina somrar, liksom för nästan alla proffsmusiker. Jag känner många av mina kolleger redan från den tiden. Efter gymnasiet åkte jag till Wien för att studera för Herbert Weissberg, och därifrån återvände jag till Sibelius-Akademin där Mikael Helasvuo var min lärare. Kring samma tider hade man grundat kammarorkestern Avanti! i Helsingfors, och den verksamheten drog med mig. Jag fick uppleva Tapiola Sinfoniettas första tid genom sporadiska inhopp och senare som fast anställd.

Som orkestermusiker får man göra många saker, och veckorna och åren är alltid olika. Man vet aldrig på förhand vilket program eller vilken konsert som slutligen lyckas bäst. Orkesterns samspel, klang och dynamik är en intressant soppa. Varje musiker har en viktig roll i slutresultatet och det finns inte ett rätt sätt att vara musiker. En soppa som är smaksatt med många kryddor har en djup smak.