Antti Räty

Trumpet, stämledare

Jag började spela trumpet när jag var ungefär sju år gammal, något ovilligt, och redan tidigare hade min pappa försökt få mig att spela piano. Fotbollen under pauserna vid byns orkesters övningar ryckte med mig. I folkskolan och ännu i början av läroverket drömde jag om att bli jordbrukare och skogshuggare, men senare insåg jag att spelandet ändå kanske passade mig.

Via Åbo folkkonservatorium, Åbo konservatorium och olika sommarkurser kom jag till studier vid konsthögskolan i Berlin (Hochschule der Künste Berlin). Jag hade tänkt mig att tillbringa ett eller två år i Berlin men jag märkte att det skulle ta längre tid att lära mig det tyska sättet att spela. Därför fortsatte jag ytterligare ett år vid Karajan-Akademin och under den tiden vann jag av misstag provspelningen till solotrumpetist vid Rhenfilharmonin i Koblenz. Ett år i Rhenlandet räckte för mig och även för rhenländarna. Jag fick motsvarande tjänst i min favoritstad Berlins symfoniska orkester, som senare fick namnet Berliner Symphoniker. Efter att ha njutit av den berlinska klangkulturen en tid återvände jag till Finland, delvis av familjeskäl. Först var jag några vintrar i Gardets musikkår, varefter jag kom till Tapiola Sinfonietta. I Sinfonietta njuter jag, precis som i början av min karriär, mest av pauserna, som vi trumpetister ofta har mycket av.

Trots att det påstås att det nog ryms buller i världen (kyllä melua maailmaan mahtuu) har jag inte längre på trettio år njutit av musik på min fritid. Jord- och skogsbruk och annat liknande bullrande ger mig nog ett speciellt nöje. Jag får även kraft av hjortgryta, glass och memma. Memma speciellt vid påsktider. Även rökbastu och simning, speciellt i kallt vatten, värmer ofta min själ och min kropp.