Hemstadsstigar i Esboviken

20 objekt, 1 faktaruta, 4 km

Esboviken förbereder sig på en förlängning av Västmetron och Fjärdtorget har redan blivit till ett nytt huvudtorg. Den nya metrostationen byggs alldeles intill torget. Invid torget finns husbolaget Espoon Tähystäjäs höga hus, ett landmärke som blev färdigt år 2013. Alla hus i kvarteret har ritats av Petri Rouhiainen och bakom mönstren i den grafiska betongen som pryder fasaderna finns Aimo Katajamäki, som funnit inspiration i havsströmmar och i olika slags havsdjur. Husbolagen har en gemensam parkeringshall under Fjärdtorget samt bastu och klubblokaler i trettonde våningen i det höga huset. På bottenvåningen finns affärslokaler.

Affärscentret som ritades av Heikki Koskelo stod färdigt 1994. Posten flyttade in i affärscentret 1999. Vid en uppdatering av de stora affärscentrumen i Esbo stod Lippulaiva i tur 2007 och i dag finns där sammanlagt 38 affärslokaler. Av de ursprungliga affärerna finns ännu skoaffären Kenkä-Pertti och dagligvarubutiken K-Seilori kvar. På stadens samservicekontor kan man uträtta kommunala ärenden och få rådgivning. Tidvis har det också funnits planer på ett bibliotek i Lippulaiva. Under detta årtionde byggs en metrostation och en busstation på västra sidan av Lippulaiva. Ingångarna kommer att finnas mot Esboviksgatan och Esboviksstråket.

Gemensam faktaruta: Västmetron och förlängningen av den

• Den västra delen av Helsingforsmetron har planerats sedan 1950-talet. Beslut om det första skedet fattades efter olika skeenden år 2008. Ett annat alternativ var bland annat att utveckla ett nätverk av snabbspårvägar i Esbo. Sträckan från Gräsviken till Mattby blev färdig 2017.
• En utredningsplan om förlängningen av Västmetron ända ut till Stensvik blev färdig 2011. Fullmäktige i Esbo godkände den 2012 och det avgörande statliga finansieringsbeslutet fattades i juni 2014. Den nya sträckan är sju kilometer lång och byggdes helt och hållet under jorden. Västmetrons andra skede gav Esbo fem nya metrostationer och en depå i Mossberget. Trafiken på det nya avsnittet av metrobanan mellan Mattby och Stensvik inleddes den 3 december 2022.
• Byggandet av metron är en stor förändring för hela södra Esbo. Det kan redan nu skönjas i att trakten kring de kommande metrostationerna blir tätare bebyggda, i att invånarantalet ökar och i att livet blir mer stadsaktigt.

Byggnaden som blev färdig 1986 ritades av Timo och Tuomo Suomalainen. Asuntosäätiö, som lät bygga Esbovikens centrum, beställde en intressant byggnad av arkitekterna. Byggnaden skulle dessutom gå i samma stil som kyrkan som redan byggts, men kostnaderna skulle vara skäliga. Det utmärkande för huset är den blåa färgen. Den ena halvan av tomten består av natur, på den andra halvan står byggnaden. Pergolor och övriga detaljer förmildrar övergången mellan natur och moderna tjänster.

Kyrkan som blev färdig 1980 ritades av Timo och Tuomo Suomalainen. Den nygrundade församlingen hade inte tid att ordna en arkitekttävling, så arbetet beställdes direkt av arkitekterna Suomalainen, som bodde i Larsvik, och som var berömda för att de ritat Tempelplatsens kyrka.

Man kommer in i kyrkan genom ett litet innertorg. Det är också möjligt att promenera genom byggnaden under öppettiderna. I salen och foajén användes sten som brutits från tomten. Salens takstolar i trä bidrar för sin del till att skapa en havsnära stämning. En ombyggnad av byggnaden planeras. I kyrkosalen finns 400 sittplatser. Det lilla altarkrucifixet har tillverkats av Kauko Moisio. Kyrkoskeppet Alma lyftes upp på sin plats 1990. Det byggdes av Kalevi Saari som tog modell av en galeas från 1880-talet.

Församlingen i Esboviken, Espoonlahden seurakunta, grundades 1975 under namnet Kivenlahden seurakunta. I dag har församlingen omkring 33 000 medlemmar.

Byggnaden som blev färdig 1989 ritades av Timo och Tuomo Suomalainen. Daghemmet utgör en helhet med kyrkan intill. Kontakten med naturen har förts fram bland annat genom stora, blågröna träytor, som tyvärr först förstördes genom graffitiklotter och sedan med hård täckfärg.

Detaljplanen för de halvöppna kvarteren i Skepparbacken har ritats av Bror Söderman. Byggnaderna på nordöstra sidan av parken ritades i Asuntosäätiö då energikrisen just brutit ut 1973, medan byggnaderna i sydväst ritades i Keskus-Sato.

Simhallen byggdes 1983, efter en lång kampanj som fördes av invånarna. Den ritades av Osmo Sipari redan på 1970-talet – energikrisen syns än i dag bland annat i form av få fönster. I stället för fönstren finns ett stort emaljverk med fyra delar, Heijastuksia, av bildkonstnären Marika Mäkelä. Den större bassängen är den enda 50 meter långa bassängen i Esbo. För tävlingar finns en läktare för 400 personer. Dessutom har simhallen ett gym, mångsidiga idrottslokaler, välmåendetjänster, ett kafé, möteslokaler med bastu och ett brasrum.

En bergsskärning intill gångvägen har en vacker yta som åskådliggör hur de uråldriga mörka sedimentära bergarterna från havsbottnen fått sällskap av ljus magmatisk granit.

I Esbovikens idrottspark finns en bobollsplan samt planer för friidrott, streetbasket och utomhusbandy, en sandfylld konstgräsplan som kan värmas upp, en skatepark, motionsslingor och ridleder, flera gym, en simhall, två ishallar och en idrottshall. Esboviken är en populär plats för tävlingar bland annat bland idrottare som tävlar i olika kastgrenar.

Dalen är en gammal havsvik. Som ett minne av istiden kvarstår en tjock lerbotten. Under bottnen finns den uråldriga berggrunden, där en malmmineralisering som innehåller zinkglans, blyskimmer och svavelkis, kallad "Sökö malm", gömmer sig. Någon gruva kommer emellertid inte att uppföras här.

Skolan kallas Jylla. Skolbyggnaden ritades av Osmo Sipari och den blev färdig år 1975. En gång i tiden var byggnaden den största och modernaste skolan i Finland, den första som planerats för en klasslös skola. Ombyggnaden 2012–2013 utfördes i ursprunglig anda, och bland annat returnerades material och färger från 1970-talet. Samtidigt beställdes av Stig Baumgartner en 15 meter hög väggmålning med flera delar, Pelipalapeli, som placerades i matsalen.

Skolan grundades på Georgsgatan i Helsingfors år 1923 under namnet Helsingin suomalainen yksityislyseo. Smeknamnet "Jylla" fick skolan efter rektorn, översten Boris Gyllenbögel. Då antalet barn i centrum sjönk flyttade skolan först till Tölö och senare till Sökö, som just då expanderade kraftigt. De gamla dörrarna från huvudingången på Mannerheimvägen 8 är utställda i huvudfoajén.

Då Finland 1977 övergick till grundskola delades den dåvarande samskolan upp i ett lågstadium och ett högstadium. Nu har dessa sammanlagt över tusen elever. Skolan är inriktad på matematik och naturvetenskaper. Den har också språkbad på svenska. Gymnasiet är inriktat på språk och driver ett mångsidigt internationellt samarbete.

Koulumäen koulu är en specialskola. Den ger specialundervisning i klass för elever med omfattande inlärningssvårigheter eller utvecklingsfördröjning. Skolan har 85 elever och högst 10 elever per klass. Skolan är samtidigt en resurscentral för specialundervisningen för lärare inom den allmänna undervisningen och för annan professionell personal inom utbildningen.

Bildhuggaren, konstnärsprofessorn Kauko Räsänen föddes 1926 i Suistamo i Ladoga-Karelen. Han studerade vid Finlands Konstakademis skola i Helsingfors 1946–1950 och vann sitt första pris i en tävling 1951.

Räsänens arbeten har ställts ut i flera utställningar i hemlandet och utlandet sedan 1953. Han fick Pro Finlandia-medaljen 1963. Hans arbeten i Esbo omfattar bland annat metalldörrarna i fullmäktigegården (1978) och verket Sukkula (1983) som står utanför det gamla handelsläroverket i Esboviken. Kauko Räsänen bor i ett hus som han själv ritat och byggt. Huset innehåller fem ateljéer. Lokalerna hyrs ut till unga bildkonstnärer.

Brandstationen blev färdig 1979. Den avgörande impulsen att bygga en brandstation kom 1977, då affärscentret i Sökö brann. Tidigare bildades centralbrandstationer som var så stora som möjligt. Nu började man igen bygga mindre, lokala enheter, närmare kunderna. Brandstationen, som hör till Västra Nylands räddningsverk, ska få nya lokaler i Mossberget år 2017. Som reserv för den ordinarie brandkåren fungerar den frivilliga brandkåren Sökö Sommarö FBK VPK i Svinösund. Brandkåren bildades 1949 och har bland annat två brandbåtar.

Handelsläroverket Espoonlahden kauppaoppilaitos grundades år 1974. År 1997 förenades det med Espoon kauppaoppilaitos och år 2000 blev det en del av utbildningssamkommunen Omnia som verkar i Esboregionen. I dag organiserar Omnia all finskspråkig yrkesutbildning på andra stadiet i Esbo och Kyrkslätt. Här kan man bland annat utföra merkonomstudier.

Skolbyggnaden blev färdig 1981 och står i dag tom efter att den åren 2012–2013 fungerat som ersättande lokaler under renoveringen av gymnasiet Espoonlahden lukio. Gymnastiksalen används kontinuerligt som en del av idrottsparken. På byggnadens gårdsplan finns den mångformiga bronsskulpturen Sukkula av Kauko Räsänen från 1983.

Mårtensbro skola är en svensk skola med 370 elever. I samband med skolan finns också ett daghem och en förskola samt eftermiddagsklubbar. Den nya skolbyggnaden blev färdig 2012 och ritades av Playa Arkkitehdit. Byggnaden är indelad i två flyglar. Fasaden mot gatan är byggd i tegel och för tankarna till en mur. Den buktande sidan mot gården har stora fönster och får rytm av pelare i furu, som för tankarna till uråldriga furor i skogen.

Byggnadens energieffektivitet och kostnader har beräknats enligt en livscykel på 50 år och för stommens del på 100 år. Gymnastiksalen fungerar som skyddsrum av klass S3. Betongen är på vissa ställen upp till 90 cm tjock.

På gården står Antti Maasalos lustiga mobil Tutkimusmatkailija II från 2012. Verket är en variant av Maasalos original från 1986, som ställdes ut i Hagalund, men fick förfalla och togs bort.

Esboviken fick en konstisbana år 1983. Efter det började man planera ett tak för banan, vilket också skedde 1996. Det finns plats för 550 åskådare. Vid ishallen finns också möteslokaler och ett kafé. Intill ishallen finns en träningsishall som blev färdig 1995 tack vare idrottssällskapens egen aktivitet.

Intill Esbovikens hälsostation höjde sig 2013 ett servicecenter för seniorer, som ritades av Hila Arkkitehdit. I servicecentret finns 107 servicebostäder och ett grupphem för 42 klienter. Verksamheten produceras av den allmännyttiga föreningen Espoon Lähimmäispalveluyhdistys.

Parken ritades av Petri Rouhiainen och den blev färdig 2003–2006. År 1998 gjorde Rouhiainen i egenskap av konsult för markägarna ett förslag till detaljplan, som sedan finslipades vid Esbo stads stadsplaneringscentral.

Den bakomliggande tanken för storkvarteret var en stadsmur som ger skydd mot trafikbuller. Genom murens öppningar kan man ta sig från parkeringsplatserna till de grönskade gårdarna i kvarteret. De högsta byggnaderna ligger på norra sidan och i det nordöstra hörnet. Den översta våningen i byggnaderna är alltid mindre än de övriga. Innanför kvarteret finns ett vidsträckt grönområde.

Efter krigstiden låg försvarets elektrotekniska forskningsinstitut uppe på backen. I verkligheten användes den för signalspaning i riktning mot Porkalas arrendeområde. Det här gav upphov till benämningen Tutkamäki, radarbacken. Militärområdet var absolut stängt för allmänheten. Byggnaderna från 1949–1986 revs eftersom de var i dåligt skick då man började planera byggande på platsen.

Amiralsbackens hus ritades av Jukka Turtiainen och de blev färdiga 2005–2006. Deras ovanliga former och färger syns på långt håll och utgör Esbovikens landmärke för alla som rör sig längs med Västerleden. Byggnaderna har placerats ut i terrängen på ett skickligt sätt. De ligger i samma koordinatsystem som sina grannar, men ger bostäderna en vidsträckt utsikt.

Den gamla kyrkovägen gick en gång i tiden över backen. En liten bit av vägen finns ännu kvar i Nöykis. I socknen fanns sju kyrkovägar som ledde till Esbo kyrka.

Västerleden, huvudleden i södra Esbo och i Kyrkslätt, är en av de livligaste vägarna i Finland. Sträckan vid Esboviken används varje vardag av mer än 26 000 fordon.

Den första versionen av Västerleden, det vill säga Jorvasvägen, öppnades 1937. Då trafiken ökade omvandlades vägen till en motorväg år 1965. Det tredje skedet av Västerleden färdigställdes 1995. Nu håller man på att bygga bussfiler för Västmetrons infartstrafik.

Vid Esboviken finns en bergsskärning där man bland graniten kan se mörkröda, vackert kristallformade granater, de största av dem större än fem centimeter. Granaterna uppstod för omkring 1 800 miljoner år sedan, samtidigt som berget kring dem.

På andra sidan vägen i Mossberget domineras landskapet av Esbovikens vattentorn.

Parken har fått sitt namn år 1978 efter Esbos vänort Kongsberg i Norge, söder om Oslo. Esbo har åtta vänorter i Europa och sex av dem har fått ge namn åt parker i staden. I södra ändan av parken finns ett svenskt daghem som också fått sitt namn från vänorten.

I de norra delarna av parken fanns förr odlingslotter men i dag finns där bassänger för dagvatten, som ska stävja de värsta översvämningarna. I övrigt är den bergiga parken nästan i naturtillstånd. På Amiralsbackens nordöstra sluttning, i ändan av Utkiksgatan, finns rester av en gammal hoppbacke.

24 objekt, 7 faktarutor, 3 km

Namnet Stensvik är ett medeltida bynamn. På finska har stadsdelen fått namnet Kivenlahti. Emellertid har "sten" i det här namnet inte avsett en sten, utan det var namnet på en fiskare som bodde intill viken.

I dag står skolan Meriusvan koulu på platsen, men tidigare stod Stensviks herrgårds huvudbyggnad här. Träbyggnaden hade två våningar och uppfördes år 1864. Den revs 1977, eftersom det ansågs att byggnaden inte hade något arkitektoniskt värde.

Skolan byggdes 1979 och planerades av tekniska centralen i Esbo i Makrotalos element. Skolan omfattade årskurs 1 och 2 och betonade miljö- och naturkunskap. År 2012 blev den en del av Saunalahden koulu med årskurs 1–9. Nu planeras bostäder samtidigt som den nya metrostationen i Stensvik planeras.

Faktaruta: Stensviks herrgård

• Stensviks herrgård bildades 1861 genom att man slog ihop Antas och Tyskas hemman. År 1872 blev stadsrådet Konstantin Saurén ägare av gården och år 1887 överfördes gården och det tillhörande tegelbruket till Ab Stensvik som leddes av Saurén. Under det första världskriget, hösten 1916, inkvarterades kinesiska krigsfångar i ladugården på Stensviks herrgård. Fångarna hade förts till Esbo för att jobba med skogsarbeten i samband med Helsingfors landfästning.
• Under Porkalaparentesen 1944–1956 arbetade staben för Esbovikens gränsbevakning i herrgårdens huvudbyggnad. Efter det stod gården tom och fick förfalla. Livet fortsatte dock i lite annorlunda lokaler: i den intilliggande sluttningen bodde hela familjer i utgrävda jordkulor som fodrats så de blev varma. Familjer bodde i jordkulorna så sent som i mitten av 1960-talet.

På övre sidan om Stensviks centrum finns ett urbant torg. För stunden finns här inget egentligt torgliv, men situationen kan förändras då Västmetrons slutstation öppnar här år 2020.

Kring torget finns många privata och offentliga tjänster, bland annat affärscenter, bibliotek, arbetarinstitut, ungdomslokaler och en ny hälsocentral. De intilliggande kvarteren byggdes huvudsakligen upp under 1980-talet. Områdets landmärken är Reimarintorni med 17 våningar från 1990, som ritats av Simo Järvinen, samt Reimantorni med 18 våningar, som ritats av Juha Mutanen år 2007. Den delvis övertäckta gågatan Sjögången leder från torget genom de tätt bebyggda kvarteren ner till Sjötorget.

Kvarteret utgörs av det medeltida Stensviks bytomt, där stamhemmanens byggnader låg. År 1540 var hemmanen fem och år 1571 fanns tre av dem kvar: Antas, Heus och Tyskas.

Tegelbruket vid Stensviks herrgård lät bygga ett trähus år 1881. Byggnaden blev skola för arbetarnas barn. I början stod fabriken också för att anställa en lärare och betala lärarlönen. Skolan verkade ända in på 1940-talet. Under Porkalaparentesen höll gränsbevakningskompaniets män och en telefoncentral till i huset.

Sedan 1960-talet har huset varit ett kafé, och sedan 1992 ett invånarkafé och teaterhus som upprätthålls av stadsdelsföreningen Kivenlahti-Stensvik samt av barnteatern Hyökyvuoren lapsiteatteri.

Det andra trähuset i Kahvi-Kaisas omgivning var ursprungligen ett internat för lärarna vid skolan, sedan en bostad för inspektorn vid Stensviks herrgård och senare postkontor. Nu har byggnaden, "Postillan", redan i tiotals år utnyttjats av församlingens barnklubbar.

Vällingklockan vid Stensviks herrgård är i dag ett landmärke vid Stensviksgatan.

Det robusta ankaret på västra sidan av Stensviksgatan symboliserar områdets havsnära natur och är en syftning till Esbovikens hundratals år långa historia av båttrafik.

Vid den vänstra kanten av en gågata som går från gatan Ljusbojen mot hamnen finns en urgammal ek som härstammar från Stensviks herrgårds tider. Eken var ett heligt träd för många keltiska, germanska och östersjöfinska folk och förekommer till exempel i Kalevala.

Då gångvägen lämnar bebyggelsen dyker den in i en klibbalslund där näktergalen trivs. Klibbalen är ett typiskt trädslag på Nylands kuster. Den trivs i våtmarker och svämjord och tar inte heller illa upp av havsvatten. Emellertid finns det endast högst ett par hundra hektar klibbalskärr i naturtillstånd i hela landet. Många av dem är skyddade.

Jorvasvägen öppnades stegvis under 1935–1939. Då staden växte byggdes vägen om till motorväg 1961–1969. Västerledens tredje skede stod klart 1995 och förlängningen till Kyrkslätt 2013. I dag är denna huvudled i södra Esbo en av de mest trafikerade vägarna i Finland. Mer är 69 000 fordon kör dagligen längs vägen på de sträckor som ligger intill gränsen mot Helsingfors, och på det här stället överskrider antalet 26 000 fordon per dag.

Den östra gränsbommen mot militärbasen i Porkala, som 1944 tvångsarrenderades av Sovjetunionen, fanns på Jorvasvägen före bron till Kyrkslätt. Bron stängdes för genomgångstrafik. Författaren Uolevi Itkonen lämnade in ett initiativ om att ett minnesmärke som skulle se ut som en äkta gränsbom skulle resas på platsen. Detta godkände dock inte Gränsbevakningen, så konstnären Ulla-Kirsti Junttila och arkitekten Timo Urala skapade i stället en portaktig lösning. Minnesmärket avtäcktes 2006.

• Mellanfreden i Moskva slöts 19.9.1944 och avslutade fortsättningskriget. Enligt fredsvillkoren var Finland tvunget att utarrendera Porkalaområdet som militärbas till Sovjetunionen för 50 år – och detta skulle ske inom 10 dagar.
• Från arrendeområdet, som också omfattade delar av Esbo, evakuerades 8 300 personer och lika mycket boskap och husdjur. I Porkala fanns som mest 30 000 sovjetiska soldater och rikligt med skepp, artilleri och pansarvagnar samt informationsenheter och politiska enheter. Området låg på kanonavstånd från Helsingfors centrum, vilket innebar ett kontinuerligt hot för Finlands självständighet. President Mannerheim ansåg att militärbasen var så farlig, att huvudstaden borde flyttas tillbaka till Åbo. Kustbanans tåg fick köra igenom Porkala mot ersättning från år 1947, men fönstren täcktes för.
• Gränsen och den utsikt som öppnade sig intill den var av stort intresse för turister, speciellt under de olympiska spelen sommaren 1952. Gränszonen gjorde livet svårare för den lokala befolkningen, eftersom det inte var möjligt att fritt åka båt och till exempel nätfiske helt var förbjudet.
• Ett avtal om att återbörda Porkala ingicks i samband med att fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen förlängdes i Kreml 19.9.1955. Sovjetunionen lämnade Porkala 22.1.1956.

Stensviks silhuett mot havet består, enligt professor Heikki von Hertzens vision, av Meritorni samt av de två bostadshusen som går under namnen Marintornit och Merimari. I Hagalund har Centrumtornet och de fyra Taskumatti-husen samma funktion.

Jorvasvägens gamla bro, Bastviksbron, har bevarats intill den nya bron. Intill bron lever den sällsynta stora natebocken (Macroplea pubipennis) som var orsaken till att man avstod från att bygga en ny båthamn mellan bron och Marishamnen.

Faktaruta: Planering av Esboviken

• Stiftelsen Asuntosäätiö, som är känd för att ha byggt Hagalund, köpte Stensvik herrgårds marker 1961 och bad akademikern Alvar Aalto sköta utredningsplaneringen av området. Stiftelsen föreslog också att den västra stranden vid Esboviken skulle anslutas till helheten.
• Den mycket omfattande planen för 120 000 invånare lockade byggbolaget Haka, Asuntosäätiös politiska motpol, att köpa jord i Sundsberg. Kyrkslätts kommun var emellertid inte intresserad. Dubbelstaden, som redan börjat kallas "Finlands Budapest", byggdes aldrig.
• Generalplanförslaget Sydvästkusten blev färdigt 1966. Byggandet inleddes i Sökö 1967 och i Stensvik 1971.

Efter en utbyggnad har Stensviks båthamn Marishamnen 558 båtplatser. Precis som de höga bostadshusen intill har hamnen fått sitt namn efter en kvinna vid namn Mari som bott i trakten och hennes torp, Maris torp. I området verkar också båtklubben Kivenlahden venekerho som grundades 1972. Restaurangpaviljongen har byggts om.

Faktaruta: Esboviken som farled

• Esboviken var en viktig vattenled redan under medeltiden. Den fortsatte i Esboåns riktning in i landet och anslöt Kungsvägen med havet i Köklax. Den skapade på så sätt en farled för bondeseglarna, trots att myndigheterna försökte stoppa detta.
• Trafiken i Esboviken vaknade på nytt till liv då tegelbruket i Stensvik grundades. På 1870-talet spred sig villabosättningen från Helsingfors till kusten i Esbo och förde samtidigt med sig en aktiv ångbåtstrafik. Under sin sommarsegling år 1889 besökte kejsar Alexander III med sitt sällskap Sököudden med tre lustjakter som efterföljdes av två militärfartyg. Under förbudslagen 1919–1932 transporterade smugglarna sprit längs viken.
• Då viken låg alldeles intill Porkalaområdet lamslogs utvecklingen helt under Parentesen 1944–1956. År 1963 fanns det planer på att dämma upp Esboviken till en sötvattensbassäng. Därefter har de många båthamnarna permanent fört med sig över tusen farkoster som ägs av Esbobor.

Stensvik har en äkta sandstrand. En gång i tiden användes den av folket vid Stensviks herrgård och arbetarna på tegelbruket. I dag finns här en badstrand som upprätthålls av Esbo stad och ett vinterbad. Vinterbadsföreningen Espoonlahden Talviuimarit Pulahdus har omklädningsrum på badstranden.

På stranden som är populär bland ungdomar ordnades rockfestivalen Kivenlahti Rock åren 1996–2010, men sedan blev festivalen så stor att den inte längre rymdes i området. Festivalen flyttades till Alberga idrottspark men fortfarande under samma gamla namn.

På stranden mittemot, på golfplanen i Sarvvik, har bostadsbyggande inletts. Målet är att bygga hem för 2 000 invånare under de kommande 10 åren.

Gemensam faktaruta: Östersjön

• Östersjön är till sin storlek världens näst största brackvattendamm. Den utvecklades för ungefär 7 000 år sedan från det saltare Litorinahavet, då landhöjningen sänkte de danska sunden. Havets yta är 422 000 km2 och avrinningsområdets omfattning är 1,7 miljoner km2.
• Jämfört med oceanerna är Östersjön grund – det djupaste stället, som ligger väster om Gotland, är 459 meter, medeldjupet är 55 meter och särskilt i Finska viken bara 37 meter. Detta tillsammans med en småskalig kust och skärgård gör ekosystemet känsligt för oljeutsläpp och näringsbelastning. Sällsynta djurarter är bland annat den baltiska vikaren och tumlaren. För sjöfarten och båttrafiken finns 8 200 kilometer märkta farleder längs Finlands kust.
• Östersjöns kommande skeden påverkas av att jordskorpan rätas ut efter att ha pressats ihop under förra istiden. Processen fortsätter ännu länge, efterhand i allt långsammare takt. Om 150 000 år är det enda som finns kvar av Östersjön sannolikt några djupa sänkor.

Strandpromenaden i Esbo fortsätter längs kustlinjen från Bastvik ända till Tarvaspää.

Skolbyggnaden ritades av Aarne von Boehm och stod klar 1987. Från gatans sida påminner byggnaden ett bostadshus både med tanke på dimensioneringen och detaljerna. Skolan har knappt 300 elever i årskurs 1–6. I undervisningen betonas matematik och naturvetenskaper. Skolan har en kör och i skolans lokaler ordnas hobbyklubbar av många olika slag, från schack till basket.

Under 1800-talet hade tegelbruket och ångbåtstrafiken en hamn i ändan av dagens Sjöstranden.

Faktaruta: Tegelbruket

• I det lantliga Stensvik inleddes en ny era, då den ryskfödda handelsmannen Teodor Tschetschulin år 1861 grundade ett tegelbruk på platsen där affärscentret står i dag. Tack vare att Helsingfors byggdes blev tegelbruket snabbt ett storföretag: Redan år 1890 tillverkades 2,9 miljoner tegel på bruket. Tegelbruket hade 218 anställda, 58 av dem kvinnor. I och med mekaniseringen som inleddes år 1897 började antalet anställda sjunka, men produktionen ökade.
• Kring tegelbruket föddes ett helt industrisamhälle. I området byggdes förutom tegelbruket, ett huvudkontor och arbetarbostäder också bland annat ett mejeri, ett bageri, en ramsåg, en kvarn och en verkstad. Dessutom fanns en markaffär.
• En smalspårig järnväg ledde från lermarkerna vid Tyskas gård till fabriken och vidare till hamnen. Symbolen för Stensviks tegel var en S-bokstav med en krona. Under de sista åren av 1800-talet användes stora mängder av tegel från Stensvik för att bygga Helsingfors. Den berömdaste och mest imponerande byggnaden som innehåller tegel från Stensvik är Uspenskijkatedralen på Skatudden. Dessutom användes teglen för flera hus i Kronohagen och på Mechelingatan. Ett S-tegel hittades flera årtionden senare i Alaska, dit den kommit som barlast i något fartyg.
• Tegelbrukets verksamhet avslutades år 1939. De sista teglen med Stensvik-stämpeln samlades ur ruinerna av tegelbrukets källare på 1980-talet.

Till planen för Stensvik hörde en konstgjord udde utanför Sjöspegeln. På udden planerades ett kapell, en badinrättning med bassänger för både sött och salt vatten, samt ett "verksamhetscentrum", som egentligen skulle vara ett kasino. Planen ändrades senare bland annat för att trafikmängderna inte skulle öka för mycket och den konstgjorda udden kommer sannolikt aldrig att byggas.

Torget planerades av Bror Söderman. År 1991 fick torget dagstidningen Uusi Suomis nationella miljöpris. I mitten av torget, som öppnar sig mot havet, finns ett kompassmotiv som visar på de olika väderstrecken.

Tornet ritades av Simo Järvinen (utkast) och Juha Mutanen (genomförande) och blev färdigt 1999. Tornet fick bygglov första gången redan år 1984. Projektet fördes till Högsta förvaltningsdomstolen två gånger och dessutom en gång till vattenöverdomstolen.

Då Meritorni blev färdigt var det högsta bostadshuset i Finland. I dag är det nästhögst. Tornet är 70 meter högt och har 22 våningar. Våningsytan uppgår till 10 212 m². För husets grund göts 600 m³ betong. Också mellanbottnen göts på platsen. Största delen av bostäderna i tornet är två- och trerummare, men bostäderna i den högsta våningen är större. På toppen finns en takterrass och en landningsplats för en helikopter.

Bostäderna, som ritades av Simo Järvinen och Heikki Koskelo, blev färdiga 1986. Den ovanliga formen som stegvis höjs ur havet och växer mot Brottsjöberget, för tankarna till kuststäderna i Medelhavet. I kvarteret som blivit ett kännetecken för Stensvik bodde president Sauli Niinistö under sina "vilda ungkarlsår".

Berget består av en god granit av jämn kvalitet. Vid dess sydvästra spets öppnar sig en underbar utsikt mot Esboviken. Med sina stenrösen och bergsklippor som är lämpliga att sitta på är Bränningsberget ett av ungdomarnas favoritställen.

I servicecentralen för seniorer som blev färdigt 1999 finns 112 servicebostäder och ett demenshem med tio platser. Verksamheten och aktivitetsgrupperna i huset är dessutom öppna för alla seniorer i Esbo. Verksamheten produceras av den allmännyttiga föreningen Espoon Lähimmäispalveluyhdistys.

Byggnaden ritades av professor Timo Penttilä och inredningen planerades av Jukka Rintala. Byggnaden, som ursprungligen användes av Suomen Kaupunkiopisto, blev färdig 1975. Fasaderna i den ursprungsliga byggnaderna är skyddade.

Kaupunkiopisto blev känt över hela landet som en utbildningsplats för kommunala förtroendevalda och tjänstemän. I byggnaden finns stora mötes- och utställningslokaler samt bastu. Senare verkade i byggnaden det privatägda kongresscentret Meripuisto, fram till konkursen 2013.

I februari 2014 öppnade ett lägenhetshotell i den nyare inkvarteringsbyggnaden. Hotellet erbjuder kort- och långvarig inkvartering bland annat för traktens invånare som måste lämna sina hem under rörrenoveringar.

Stenviks hornorkester från tegelbruket i Stensvik brukade spela på fester och hålla konserter sommarlördagar kring trakten av den nuvarande aktivitetsparken. I aktivitetsparken har ledd och självständig verksamhet för barn och barnfamiljer ordnats sedan 1980. Små skolelever kan under skolåret köpa mellanmål i parken varje eftermiddag. Under kvällar och veckoslut kan invånare och föreningar använda lokalerna för möten, evenemang och fester.

Övre och nedre Stensvik förenas av en trafiktunnel som sprängts genom Svallberget. Ett billigare alternativ för tunneln var en sicksackgata i sluttningen, men den hade haft en förödande inverkan på utsikten.

Gemensam faktaruta: Svallbergets sommarteater Teatteri Hyökyvuori

• På initiativ av professor Heikki von Hertzen, som bodde i Stenvik, byggdes en amfiteater i samband med aktivitetsparken år 1983. En barnteater inledde sin verksamhet här år 1985 och efter att barnen vuxit upp blev det en teater för vuxna år 1995. Teatern var Teatteri Hyökyvuoris hemscen fram till år 2013.
• Folk minns till exempel en pjäs som förevisades sommaren 2004, Pirtukuningas ja orpopoika. Den handlade om spritsmugglaren Algot Niska, som under förbudstiden även rörde sig i Esboviken. Från år 2014 verkar teatern en dryg kilometer borta i Frostbacken.

Husen ritades av Timo Vormala och stod klara 1987. De åtta husen som grupperats i sluttningen är fast anknutna till gång- och cykelvägarna genom gårdsplaner, pergolor och andra strukturer.

Skolbyggnaden ritades av Osmo Lappo och Juhani Westerholm och blev färdig 1974. Nu byggs den om och förväntas bli färdig sommaren 2015. Lågstadieklasserna är nu placerade i förra Mårtensbro skola på Fjärdgatan. Högstadieklasserna går i Saunalahden koulu i samma byggnad som skolans egna lågstadieelever.

Skolbyggnaden var den första som speciellt planerades för att bli en grundskola. Den innehöll nya specialiteter, såsom ett klassrum för audiovisuell undervisning, ett rum för elevkåren och glasväggar mellan klassrummen. Skolan ligger uppe på en kulle i ett koordinatsystem som är enhetligt med bostadshusen.

Mainingin koulu är inriktad på dans och musik. Skolan har en mångsidig kör-, orkester- och bandverksamhet. Tidigare var skolan inriktad på naturvetenskaper och som minne av detta har skolan en väderstation som donerades av Vaisala år 2001 och på innergården snurrar Eino Ruutsalos stålmobile Tuulipilari från 1981.

18 objekt, 3 faktarutor, 4 km

Namnet Larsvik förekommer redan i en karta från 1787. Antagligen har en man vid namn Lars bott intill viken en gång i tiderna (jämför med grannen Stensvik).

Statsrådet Konstantin Saurén som ägde Stensviks herrgård lät 1905 bygga ett timmerhus som fick namnet Villa Larsvik. Samtidigt byggdes bland annat ett stall, ett vagnslider, ett spannmålsmagasin och ett växthus. Senare byggdes villans östra del ut och hela byggnaden fick en andra våning. Byggnaden är nästan funktionalistisk, men fönstren och trapporna i nedre våningen går i jugendstil.

Villan sanerades 1978–1979 för Finlands Arbetarsparbanks representationsverksamhet. Numera är villan privatägd och skyddad.

Faktaruta: Alexander Frey grundar Larsviks samhälle

• Juris doktor Alexander Frey (1877–1945) köpte år 1923 Villa Larsvik med tillhörande marker. Han var verkställande direktör vid Nordiska föreningsbanken och hade tidigare fungerat bland annat som ordförande för Helsingfors stadsfullmäktige och som medlem i senaten som gav Finlands självständighetsförklaring.
• I början besökte Frey sin villa med ångbåt och då tog resan två och en halv timme. Senare tog resan en och en halv timme med motorbåt men efter att Jorvasvägen öppnades för trafik förkortades resan till en halv timme med buss. Samtidigt började en tät villabosättning sprida sig västerut från Helsingfors.
• År 1938 styckade Frey upp området i 99 villatomter. Strandområdet fick bli en båthamn och en gemensam långtidsparkering för bilar. På så sätt uppstod det unika villasamhället i Larsvik.

Att åka båt har alltid varit en viktig del av Larsviksbornas liv – även under Porkalaparentesen 1944–1956. På den tiden var man tvungen att ansöka om tillstånd att åka båt i Esboviken och även med tillstånd tilläts endast roddbåtar med registerplåtar.

Efter återlämnandet av Porkala ökade antalet båtar snabbt. På 1940-talet byggde Larsviks samhälle en båtbrygga på den nuvarande båthamnens plats. Bryggan förlängdes flera gånger. När invånarantalet på 1970-talet ökade blev hamnen slutligen trång.

Den nuvarande båtklubben grundades 1982 med stöd av Larsviks samhälle som började planera en båthamn som i början ansågs vara för omfattande. Viken muddrades och de nya bryggorna togs i bruk 1988 och klubbhuset följande år. Nu har hamnen 182 båtplatser och 110 platser för vinteruppläggning av båtar.

Under det kalla kriget gick den så kallade heta linjen mellan Washington och Moskva mellan stormakternas ledare genom Finland och gick ner i havet där den nuvarande hamnens södra gräns går. Kabeln avlägsnades i samband med muddrandet av viken.

Larsviks ursprungliga tomter har inte styckats just alls, men i stället för de gamla villorna har det under åren byggts många nya småhus och radhus i bolagsform. På tomt nummer 57 finns dock en ursprunglig villa i funkisstil från år 1937.

I de tomter som Alexander Frey donerade till Larsviks samhälle ingick också en tomt för ett föreningshus. Tomten fick namnet Commune Bonum och den var avsedd att tjäna invånarnas intellektuella utveckling.

Samhället och Esbo stad byggde tillsammans en lekpark på tomten år 1981. År 1983 meddelade staden att den ville ha tomten i sin ägo för att bygga ett daghem. Invånarna motsatte sig projektet och om några år byggdes daghemmet på Flygränden. Commune Bonum-tomten underhålls fortfarande med talkon som Larsviks samhälle ordnar.

Faktaruta: Larsviks samhälle förändras

• Larsviks samhälle var mycket aktivt under flera årtionden. Verksamheten koncentrerade sig till sommartid liksom villabosättningen. I början av sommaren reparerades den gemensamma båtbryggan efter vintern. Ris som krattades bort från tomterna samlades till en stor midsommarbrasa som brändes vid stranden under samhällets traditionella midsommarfest.
• Från 1950-talet blev det mer allmänt att bo i området året runt och samhället började ta hand om bland annat plogningen av vägarna. På 1960-talet tog samhället ställning till Esbovikens storskaliga planläggningsprojekt.
• Sommarbosättningen försvann så småningom under 1970-talet och samhällets verksamhet tynade då tyngdpunkten flyttades till båtklubben i början av 1980-talet. Larsviks samhälle existerar dock fortfarande som en av de äldsta stadsdelsföreningarna i Esbo. Dess huvudsakliga uppgifter är att underhålla lekparken och att ordna tenniskurser för barn under somrarna.

Vi tar ett steg utanför samhällets område, men är fortfarande i Larsvik enligt stadens områdesindelning. Litorinahavet, som föregick Östersjön, hade en betydligt högre vattenyta då jordskorpan var tillbucklad efter istiden. På den tiden var dagens klippor bara skär långt borta från fastlandet.

På Skrattbergets södra sluttning finns fyra gravrösen som alla härstammar från bronsåldern men från lite olika tider. Under årens lopp har stenar förts bort från alla gravrösen. Nere vid Korsnäsvägen finns "Markus tall" som fick sitt namn efter Esbo stads gatuchef år 2004, samtidigt som den blev skyddad. Tallen är 300 år gammal.

I Korsnäsvägens bergsskärning kan man finna Skrattbergets gnejs som innehåller kvarts och fältspat. Detta har uppstått genom att sedimentstenen från den gamla havsbottnen delvis smultit och sedan kristalliserats på nytt.

Villan ritades av Jarl Eklund och den stod klar 1935. Direktör Bertel Björkman lät bygga villan i funkisstil på en äldre timmerstomme. Den har under det senaste årtiondet genomgått en fullständig renovering.

Redan år 1872 fanns en villa på udden, och udden anses vara ett av de äldsta ställena i Esbo där det har funnits en villa. Villa Korsnäs omges av ett stort parkområde där det finns rikligt av bland annat gamla ädelträd.

Korsnäs har antagligen fått sitt namn efter ett kors som funnits på udden och som restes till minne av ett skeppsbrott eller en drunkningsolycka. På andra sidan sundet finns tre öar som kallades för Skottland, England och Irland.

Helsingfors snabba utveckling med början på 1860-talet ledde till att flertal sommarvillor byggdes längs Esbos kust. I och med villabebyggelsen uppstod en regelbunden ångbåtstrafik som var så livlig att det redan år 1873 trafikerade två båtar på rutten. Vid Sandvikens brygga låg båtarna förankrade över natten. I mitten av bryggan fanns en för tiden typisk badhytt.

På Sandvikens udde fanns fiskaren Theodor Holmbergs gård med tillhörande ladugård, hölada och lager. Gårdens lilla huvudbyggnad var vackert belägen i skuggan av stora träd. För sommargäster hade fiskaren byggt två stora villor i vilka Sökösällskapet hade ett sommarkafé på 1970-talet.

Det var meningen att staden skulle öppna ett fiskarmuseum i byggnaderna men de hann förfalla och brändes slutligen ner av staden. Föreningen Espoonlahden Surffitalli förvarar sina containrar på udden. I strandbuskaget har man funnit silverpoppeldvärgmal.

Förr i tiden var sluttningen täckt av åkrar och ängar. Invånarna i området kallade den för Madamsbacken efter en madam som bodde på backen. I mitten av backen fanns en källa som var viktig för byn. Från källan togs vatten för boskapen och för bastubadandet. Källan var liten men den torkade aldrig ut.

Nu syns här 1970-talets anda med effektivt områdesbyggande i radhus som kontrast till det övriga Larsvik.

Det väl bevarade gravröset härstammar från 1500–500 f.Kr.

Skrattberget tjänade tidigare som landmärke för sjöfarare som var på väg till Esboviken. Enligt den lokala sägnen var "skratt" en ond liten varelse. Enligt en annan berättelse brukade en sjöjungfru på berget vilseleda sjömännen.

Bostadsaktiebolaget Merenneito ritades av Timo och Tuomo Suomalainen och det stod färdigt vid Sjöjungfrustigen år 1983. Gatan Näcken följer samhällets gamla östra gräns.

Helheten ritades av Ilkka Salo och den stod klar 1981. De sex husen har uppmärksammats i internationella arkitekturtidningar. Arkitekten ombads att rita ett liknande hus också på tomten bredvid (Sjöjungfruvägen 15) och den stod klar 1988.

Byggnaderna som blev färdiga 1971 ritades av Timo och Tuomo Suomalainen. Bolaget med tre bostäder innefattar ett parhus som arkitektbröderna bodde i. Bolaget har fått ett italienskt arkitekturpris 1978.

Gemensam faktaruta: Timo och Tuomo Suomalainen

• Timo (född 1928) och Tuomo (1931–1988) Suomalainen är födda i Hogland. Bröderna har ritat Tempelplatsens kyrka och flera byggnader i Esbo, bland annat Esbovikens kyrka. Deras verk kännetecknas av lediga former, varma material, flärdfrihet och anpassning till omgivningen.
• Bröderna Suomalainen deltog aktivt när Larsviks samhälle motsatte sig Esbovikens storskaliga planläggningsprojekt på 1960-talet. De gjorde också i sina verk uppror mot tidens extremt rationella arkitektur och blev länge nedvärderade inom yrkeskretsen. Nu har Timo Suomalainen varit hedersmedlem i Amerikas arkitektförbund från år 2000 och i Finlands arkitektförbund från år 2009.

År 1977 fick den tidigare Alexander Freys väg namnet Larsviksvägen. Samtidigt rätades den ut och breddades för att uppfylla Esbos urbaniseringskrav. Sedermera har gatan gjorts smalare tack vare att Larsviks samhälle lämnat in skrivelser för att sänka körhastigheterna. Varje tomt vid gatan har hus med en egen prägel.

Intill fanns redan på 1940-talet Lydia Skogsters butik som från år 1958 fungerade under ledning av Nina Nordstedt. Köttet beställdes från Knief och från Marschan i Helsingfors.  Köttet, smöret, ostarna och brödet transporterades till Larsvik med buss. Kaffet maldes i butiken och efter att Norstedt investerat i en frys kunde butiken även sälja glass. Vid behov förde köpmannens barn varorna hem till kunderna med cykel. Den sista köpmannen var Iris Nieminen som fortsatte ända tills köpcentret Lippulaiva öppnade.

Skolan ritades av Tuula Jussila och Rauno Uski från tekniska centralen vid Esbo stad och den stod färdig år 1983. Skolan har första till sjätte klass och cirka 300 elever. I skolan betonas ett självständigt arbetssätt och initiativrikedom samt planering och bedömning av eget arbete.

Skolan var Esbos Unicef-skola 2005–2007 och är nu med i det riksomfattande projektet Skolan i rörelse. Flera idrottssällskap och musikinstitutet Avonia ordnar klubbverksamhet i skolan.

Invånarlokalen bjuder på handledning och rådgivning, undervisning i finska, förmedling av frivilligarbete och klubbverksamhet som ordnas av olika organisationer. Under kvällar och veckoslut kan invånarna och organisationerna i området reservera lokalen för möten.

14 objekt, 1 faktaruta, 2 km

Sökö är ett typexempel på förortsbyggande från slutet av 1960-talet. Olli Parviainen ritade en detaljplan som följer ett rätvinkligt koordinatsystem för marken som Övergård och Nedergård sålt. Därifrån kommer namnen i området Nedre Sökö och Övre Sökö.

Majoriteten av husen har Sato och Asuntosäätiö låtit bygga. De första nya invånarna flyttade till Sökö hösten 1968, av dem största delen från Helsingfors. Området stod till största delen klart år 1973.

Torget är planerat av ingenjörsbyrån Viatek år 1972. På torget i klassisk stil finns helheten Waves som utgörs av vattenbassänger och fontäner. Två höga hus med tio våningar utgör ett landmärke.

Sökö köpcentrum hade ett brett utbud av tjänster: två matbutiker, ett bageri, en skoaffär, en bokhandel, en skivbutik, en fotografiaffär, ett apotek, en hårvårdssalong, två kemikaliehandlar, två kiosker, ett postkontor och så mycket som fyra olika bankkontor. Av dessa finns än i dag apoteket samt hårvårdssalongen La Femme, där också den ursprungliga företagaren Maisa Hirvonen fortfarande arbetar. I väntan på metron hann också ett hipsterkafé både starta och läggas ner i köpcentret år 2013. I det före detta bankkontoret finns nu församlingens ungdomslokal och i grannfastigheten stadens finsk- och svenskspråkiga ungdomslokaler.

Sököstråket är en 700 meter lång spikrak huvudled för gång- och cykeltrafik. Längs stråket finns centrala offentliga tjänster.

Esbo stads öppenvårdsenhet för äldreomsorg har en mångsidig servicecentral och 22 servicebostäder. Dess rekreations- och handarbetsgrupper erbjuder självständig och handledd verksamhet för seniorer. Under kvällar och veckoslut ordnar föreningar motion för vuxna och barn.

I den för alla öppna restaurangen finns Caroline Pippings stora symboliska oljemålning I Madonnans skugga från år 1988. Lokalerna i huset kan också hyras av föreningar och privatpersoner.

Bäckparken kallas "Purtsa" på finska. I den lummiga parken fanns i årtionden en lekpark och platsen är därför i dag känd som Bäckparken. I den nuvarande aktivitetsparken ordnas ledd och självständig verksamhet för barn och barnfamiljer. Små skolelever kan under terminerna mot en avgift äta mellanmål på eftermiddagarna. Under kvällar och veckoslut kan invånare och föreningar använda lokalerna för möten, evenemang och fester.

På en karta från 1830 ligger Sökö gårds svedja ungefär där den nuvarande aktivitetsparken ligger.

Soukan koulu blev färdig år 1971 som Soukan kansakoulu. Den ritades av arkitektbyrå Kari Virta. Skolan byggdes om och utvidgades 2010–2012. Skolan var en gång i tiden den största grundskolan i Esbo. Dess mest kända elev är Teemu Selänne.

I dag har skolan drygt 500 elever i årskurs 1–6. Varje årskurs och dessutom förskolan har en svenskspråkig språkbadsklass. Så gott som varje elev har tillgång till en pekplatta och dess pedagogiska användning utvecklas ständigt. Skolan har en mångsidig klubb- och hobbyverksamhet från en keramikklubb till schack och innebandy.

Veijo Martikainen ritade kapellet som stod klart 1978 och renoverades grundligt 2003. Altarväggens bergskärning beskriver människans kontakt till jorden. Takstrukturen är ett rymdfackverk som symboliserar människans återvändo till ljuset och friheten. Kopparkorset som stiger från jordskorpan mot berget beskriver för sin del trygghet i livets stormar. Väggen bakom predikstolen är av sten som brutits på plats och dopfunten av röd rapakivigranit från Tövsala. Den nya orgeln är tillverkad av orgelbyggeriet Urkurakentamo Veikko Virtanen i Träskända och har 11 register. Kapellet har 150 sittplatser.

Sökö bergrund är speciell i och med att den är yngre än vanlig röd granit. Den har en veckad mörk strimma som syns i hela södra Sökö, bland annat i den västra ändan av Nedergårdsvägen på Daggbergsstråket och som kraftigt veckad på bergsväggen invid biblioteksbussens hållplats på samma sida som veteranhuset ligger.

I övre våningen på affärsfastigheten som blev Sököstråkets ändpunkt år 1972 finns Sökö bibliotek och Esbo arbetarinstituts verksamhetsställe. På stråkets nivå finns den 1979 grundade Soukan taideseuras Galleria Villisika samt bildkonstskolan Tatavuu. Utöver ledda kurser ordnar sällskapet verkstäder där man kan arbeta i egen takt.

Bredvid finns som landmärke bostadsbolaget Puntarpää med sina tio våningar. Huset är byggt år 1974 och det planerades av professor Aulis Blomstedt. Blomstedt utvecklade en byggnadsstandard och var mycket noggrann med byggnadsarbetenas kvalitet. Lägg märke till den roliga betongreliefen som bygger på moduler på Sököstråkets sida.

Veteranhuset i Sökö är på motsvarande plats på andra sidan om Sökövägen.

De speciella loftgångshusen blev klara 1971–1972. De är byggda av Asuntosäätiö och planerade av Matti Vuorio. Till bostäderna finns en separat ingång direkt utifrån, som i ett radhus. På första och andra våningen i fyrvåningshusen finns gård och balkong och på tredje och fjärde våningen har bostäderna takaltan.

Också grannskapets terrassbyggda höghus på Daggbergsgränden och Sököbacken är med tanke på tidsperioden exceptionellt högklassiga med sina murade fasader i rödtegel.

Ett stort block av viborgitisk rapakivigranit har flutit iland österifrån med ett isberg efter senaste istiden för cirka 10 000 år sedan. Stenblocket är 1 600 miljoner år gammalt.

Största delen av stenarten rapakivi finns i Finland. Därför heter den rapakivi också på till exempel svenska, engelska (the rapakivi) och tyska (der Rapakiwi).

Sököbacken 4 och 6. Denna harneskyta uppstod då bergsblocken rörde sig i förhållande till varandra till exempel under jordbävningar.

Asuntosäätiö som byggde Hagalunds, Stensviks och Esbovikens centrum donerade våren 1970 till Sökösällskapet en tall med en dekal med texten: “Yhteistyön merkeissä” (I samarbetets tecken). Sökösällskapet hade före det skänkt Asuntosäätiö en dekal med texten “Maisemakaupungin tervehdys puutarhakaupungille” (Landskapsstadens hälsning till trädgårdsstaden). Sällskapet planterade trädet öster om Sökövägen invid en gång- och cykelväg. Dekalen och stenen har sedermera försvunnit och tallen torkade ut 2010.

Faktaruta: Områdesbyggande

• Då den stora flykten från landsbygden inleddes på 1960-talet hade byggindustrin precis lärt sig att producera betongelement på löpande band. Tanken var att i snabb takt för inflyttarna bygga hyresbostäder som till och med kunde rivas då människorna blev förmögnare och flyttade till ägarbostäder.
• Landskommunerna och köpingarna i trakten kring Helsingfors var inte förberedda på den planläggning och anläggande av kommunalteknik som tillväxten krävde.
• Inom områdesbyggandet kunde dessa, liksom markanskaffningen, finansieringen och bostadssparandet sammankopplas i samarbete med de största bankerna. Under statens ledning strävade man efter effektivitet med hjälp av serier och rutnätsplan.
• Förorterna som vuxit fram som en följd av områdesbyggandet revs inte senare, utan man började istället rusta upp dem under omfattande förortsprojekt. I dag bor omkring en miljon personer på olika håll i landet i förorter.
• I ett projekt för att utveckla förorterna som Esbo stad startade år 2012 undersöks nu ombyggnad av Sökös centrala delar samt möjligheter till kompletterande byggande.

Sökös högsta berg reser sig mer än 40 meter över havet och stiger fortsättningsvis cirka två millimeter per år då jordskorpan viker ut sig efter förra istiden. Isen har slipat också de fantastiska släta klipporna från vilka man har utsikt ända till Helsingfors centrum.

Asuntosäätiö lät åren 1969–1970 bygga fyra stora höghus på Svedjeberget. De planerades av Bror Söderman. Det största av dem med till och med 104 lägenheter motsvarar redan i sig en stor by, om inte en hel socken. Husen bildar Sökös kända murlika fasad norrut.

Innan köpcentret byggdes fanns en matbutik, en kiosk och ett tvätteri i detta lilla affärscentrum. I övre våningen finns en församlingssal där Sököbornas gudstjänster ordnades innan kapellet byggdes. På nyårsdagen 1975 invigde biskop Aimo T. Nikolainen övre våningen till kyrkorum – och enligt sägnen av misstag hela byggnaden.

Under den första tiden målade Sökösällskapet i smyg nattetid ett övergångsställe på gatan då kommunalförvaltningen inte fick det till stånd.

12 objekt, 3 km

Platsen kallas på finska också Tallimäki och Mikkolanmäki. Nära krönet på södra sidan finns ett lågt stenröse som antagligen är yngre än rösena på Skrattberget. Backen är om vintern en populär pulkabacke för barnen i området.

Skolan stod färdig 1994 och är planerad av Reijo Ahtiainen från tekniska centralen i Esbo. Den svenskspråkiga skolan har 270 elever i årskurserna 7–9. I skolan betonas bland annat hållbar utveckling, logiskt tänkande och framtidens kompetenser.

Norr om skolan finns tallen Marttis tall som fredades år 2004 på initiativ av Esbos långvariga stadsingenjör Martti Tieaho. Tallen är 300 år gammal och håller redan på att rottorka.

Söder om skolan i Frostbacken finns en ny amfiteater där Hyökyvuoren kesäteatteri fungerat sedan år 2014.

Mellan Sököstråkets korsning och Vänskapsbron finns en konstpark där man tidigare ordnat växlande utställningar i samarbete mellan Soukanpohjan kartano (före detta Nedergård) och Soukan Taideseura.

Bron som färdigställdes 1994 är planerad av konstnären Urmas Arike från Nõmme i Tallinn. Nõmme är Esbos vänstadsdel.

Här förgrenade sig den gamla kyrkovägen från Sökö landsväg ännu på 1940-talet. Den är fortfarande synlig som en gång- och cykelväg och en liten del finns kvar också i Nöykis. I socknen fanns en gång i tiden sju kyrkovägar som ledde till Esbo kyrka.

Det tidigaste omnämnandet om Sökö by är från år 1540 då där fanns två hus. Bosättning och odlingar fanns i dalen på bägge sidor om bäcken. I bäcken fanns en liten kvarn som gick med vattenkraft. Husen förenades till ett kronohemman under följande århundrade.

År 1798 löste Eric Hendricsson ut hemmanet av staten som ett vanligt skattehemman.  Det delades i sin tur 1834 då de nuvarande herrgårdarna med namnen Erikas och Jonases, senare Övergård och Nedergård, uppstod.

De äldsta delarna av bägge huvudbyggnaderna är från 1830-talet. Största delen av marken såldes på 1960-talet: Soukanpohjan kartano till Sato och Övergård till Esbo köping, men stamlägenheterna är fortfarande i släkternas ägo.

Soukanpohjan kartano

Nedergård heter i dag Soukanpohjan kartano. Dess huvudbyggnad brann ner 2010, men nu inleds ett återuppbyggande möjligast långt enligt den ursprungliga. På gårdens stallområde har Lounaisrannikon ratsastuskoulu verkat sedan 1974.

Övergård

Övergårds huvudbyggnad fungerade som ett sjukhus för kinesiska skogsarbetare under fästningsarbetena i Helsingfors 1916, då ryssarna lät hugga ner alla skogar som tillhörde gården.

Då ryssarna 1944 anlände till det arrenderade Porkala kom också en malariaepidemi. Den första som insjuknade var husbonden vid Övergård. Sjukdomen behandlades med kinin och lyckligtvis dog ingen.

Tandvården i de svenska skolorna i södra Esbo började vid Övergård på initiativ av Brita Söderström i slutet av 1950-talet.

Värdinna för Övergård är Benita Åkerlund, Esbo arbetarinstituts långvariga biträdande rektor, hembygdsråd och före detta ordförande för Sökösällskapet.

På julafton klockan 12 ringer man i vällingklockan vid Övergårds bod och utlyser julfrid i Sökö. Ladugården i sten är från 1872. Mellan huvudbyggnaden och Övergårdsvägen finns också en ek som planterades på 1870-talet och fredades år 1975.

På strandängen på båda sidorna om Esboviksvägen upprätthåller Sökösällskapet odlingslotter på ett område som hyrts av Esbo stad. Så fortsätter en flera hundra år gammal jordbrukstradition i Esboviken. Bakom odlingslotterna vid stranden har Fredagssällskapet fritidslokaler. I närheten av husen finns en liten kulle där man tidigare brände tegel för eget bruk.

I den lilla viken låg tidigare en gemensam brygga för gårdarna i Sökö by. Den nuvarande upprätthålls av en privat båtförening. Enligt detaljplanen för området skulle en ny båthamn byggas på Sökövikens norra strand men den sällsynta skalbaggen stora natebocken lever i viken och på grund av detta ha planerna för tillfället begravts.

Arkitekten Yrjö Vaskinen löste ut denna lott och gav den namnet Monte Bello, den vackra kullen, och lät bygga fem roliga, olikfärgade sommarstugor i funkisstil. Vid stranden finns en gemensam bastu. Den nuvarande radhusbebyggelsen är från 1970–1980-talen.

Tidigare ledde en bro i trä från fastlandet till ön Lill-Klobben. Mitt på bron fanns en badhytt som invånarna kunde använda. En andra bro ledde till Klobben. Vattnet var så djupt att man kunde ro under broarna. Ön hade en ståtlig ångbåtsbrygga i trä, ett båtskjul och en badhytt.

Mitt på ön fanns en lite röd stuga där en fiskare som också arbetade som vakt bodde. Under förbudstiden 1919–1932 var Klobben en viktig lastplats för spritsmugglare. Nu kommer man till ön längs en väg som anlagts på banken och här verkar Soukan Venekerho som har 372 båtplatser i sin hamn. På norra stranden finns Pulahdus ry:s badhytter.

På ön Staffan som skymtar bakom Makkarviken står ett stort rött hus där en snickeriverkstad verkade 1886–1932 där man gav vitt känd snickeriutbildning. Därav namnet "Sökö universitet". I dag verkar Norman Nordbergs båtbyggeri och båtverkstad på ön. År 1941 utbildades fjorton unga estniska spioner på Staffan. De fungerade i det Sovjetockuperade Estland varifrån de skickade information till Finland.

Berget har antagligen fått sitt namn från vårdkasarna, det vill säga signaleldarna som tändes som varning för andra byar om en fiende närmade sig. Under vinterkriget stod ett utkikstorn på toppen av berget. Därifrån övervakade lottorna luftrummet och meddelade till Helsingfors om fiendeplan.

Villan stod klar år 1904. Den är ritad av Eliel Saarinen och uppfördes på uppdrag av Knut Selin. Arkitektoniskt är villan Esbos mest värdefulla bostadshus. Den följer samma stil som byrån Gesellius–Lindgren–Saarinens nationalromantiska Hvitträsk som blev klar något tidigare.

Husets fasader, fasta inredning, möbler och omgivande natur skapar en enhetlig helhet. Stilen har påverkats av karelianism, medeltida slott och jugend. Mitt i villan finns en två våningar hög hall som omges av en läktare. I byggnaden finns flera ovanliga kakelugnar.

Geheimerådet Alfred Nyberg köpte Villa Selin år 1905 och döpte om den efter ett kapell i den italienska staden San Miniato. Under den följande ägarens tid blomstrade villans park upp. Till Villa Miniato hörde förutom huvudbyggnaden också trädgårdsmästarens hus, en liten villa för gäster, ett mangelrum, ett stall, ett båtskjul, en iskällare och växthus. Villan hade en egen båtbrygga med badhytt.

Miniato byggdes om och restaurerades 1981–1983. Tomten är delad och på den andra delen har man byggt elva nya fristående rödtegelbyggnader.

Till minne av Miniatos glans står invid stranden en rad silverpilar. Nära dem fanns tidigare en tennisplan och en praktfull äppelträdgård. Makkarviken var bybornas badstrand. Numera har en privat båtklubb sin båtbrygga här.

Den cirka 450 år gamla tallen är redan helt rottorkad. Trädet är 20 meter högt och dess omfång vid brösthöjd är 300 centimeter. Trädet fredades år 1969.

• Elämää lähiössä. Riitta Astikainen, Riitta Heiskanen och Raija Kaikkonen (red.) 1997, Helsingin Sanomat.
• Ernan tarina. Suomen tiedustelujoukko Virossa toisen maailmansodan vuosina. Ülo Jogi 1996, Ajatus.
• Espoo – kasvun näkijät ja tekijät. Reima T. A. Luoto 2004, Esbo stadsmuseum.
• Espoo – oma lukunsa. Pertti Maisala 2008, Esbo stadsplaneringscentral.
• Espookirja. Uolevi Itkonen 1992, Esbo stad.
• Espoon luontokohteet. Harri Anttila och Kati Berninger 2004, Esbo miljöcentral, 7 upplagan.
• Byggnadskulturen och kulturlandskapet i Esbo. Erkki Härö 1991, Esbo stadsmuseum, 2 upplagan.
• Helsinki Espoo Kauniainen Vantaa Arkkitehtuuriopas. Arvi Ilonen 2000, Otava.
• Kuka kaivoi vallihaudat? Webbutställning 1998, Esbo stadsmuseum.
• Byarna i Esbo. De gamla bebyggelsenamnen och bylandskapet i Esbo. Esbo stadsplaneringscentral.
• Laurinlahden yhdyskunta 1948–1998. Seppo Laurikainen m.fl. 1998, Laurinlahden yhdyskunta ry.
• Lähiöt ja tehokkuuden yhteiskunta. Johanna Hankonen 1994, doktorsavhandling, Tampereen teknillinen korkeakoulu, Gaudeamus och Otatieto oy.
• Susihukkia ja punahilkkoja. Raportti Espoon ja Vantaan itsenäisyystaistelusta aluerakentamisen avulla.
• Raimo Markkanen 1997, Rakennusalan kustantajat.
• Sydämellistä yhteiselämää. Espoon koulutaloja 1873–1990. Kari Jormakka 1991.
• Tarinoita Soukasta. Benita Åkerlund 2011, Soukkaseura.
• haku.helmet.fi/iii/encore/home?&advancedSearch=true