Litteraturöversikt över naturens totala icke-försämring och exempel från världen

Den biologiska mångfaldens totala icke-försämring (no net loss of biodiversity) är en princip för samordning av naturvärden och mänsklig verksamhet där man strävar efter att helt och hållet upphäva de olägenheter som orsakas den biologiska mångfalden. Samtidigt strävar man ofta efter att förhindra olägenheter av mänsklig verksamhet även för till exempel ekosystemtjänster och rekreationsanvändning av miljön.

I rapporten presenteras bakgrunden till principen samt de begrepp som behövs för att behandla ämnesområdet. I Finland har begreppet total icke-försämring eller tillämpningen av lindringshierarkin inte etablerat sig, men i naturvårdslagen (9/2023) föreslås en frivillig kompensation för försämringen av naturvärdena. På så sätt håller många tillvägagångssätt och praxis kring kompensationen på att utvecklas.

I rapporten beskrivs exempel på andra länder och avtal eller bestämmelser som innehåller etablerade tillvägagångssätt och praxis som syftar till den biologiska mångfaldens totala icke-försämring. Vid sidan av naturens totala icke-försämring presenteras också de tillvägagångssätt och förfaranden som används för att förebygga och minska olägenheter för till exempel grönområdenas kvalitet, kvantitet eller ekosystemtjänster.

I ljuset av internationella erfarenheter är den biologiska mångfaldens totala icke-försämring ganska bra som styrande princip och mål. Vid hanteringen av naturolägenheter är det känt att de steg som föregår kompensationen i lindringshierarkin är effektiva, dvs. att undvika, minska och restaurera olägenheter. Målet med total icke-försämring kan styra till att dessa steg används på ett bra sätt, eftersom kompensation på grund av sin osäkerhet och sina risker är en både dyr och osäker lösning.

Kompensation för naturolägenheter är den sista utvägen i lindringshierarkin. Tillämpningen av den förutsätter en i lokala förhållanden fungerande och trovärdig bedömningsmodell för kompensationsbehovet och kompensationens värde. Bristen på uppföljning och övervakning av genomförandet har allmänt identifierats som ett problem. Öppenheten i kompensationsregistren hjälper delvis till med dessa utmaningar. Det är viktigt att identifiera och beakta de ekosociala effekterna så att kompensationen inte leder till oönskade effekter, såsom färre grönområden.