Safe Espoo -podcast: När mobbning följer från skolan till fritiden (På samma sida)

Målet med kampanjen På samma sida är att berätta vad allt vi gör för att förebygga och utreda mobbning, såväl i skolorna som på fritiden. 



I podcastens fjärde avsnitt diskuteras ämnet av programledaren Nea Lundström och Julia, som berättar hur hon har blivit mobbad i skolan och på fritiden, såsom i sociala medier. Diskussionen har spelats in 26.2.2021.



Du kan lyssna avsnittet på SoundCloud(extern länk, öppnas i ett nytt fönster) eller Spotify(extern länk, öppnas i ett nytt fönster).

Nea Lundström:   Hej, och välkommen och lyssna på Samalla puolella - på samma sida -kampanjens podcast. På samma sida podcast-serien är en del av Safe Espoo -podcastserien som tar upp säkerheten i alla våra dagliga liv, för att Esbo stads uppgift är att stärka samhället och därigenom säkerheten för alla Esbos invånare. Jag heter Nea Lundström och i den här podden så kommer vi att höra olika historier t.ex. om mänskor som har blivit mobbade eller som själv har mobbat. Dessutom så har vi också olika expertgäster som snackar om mobbning ur deras perspektiv. Vad kan vi alla kollektivt göra så att ingen skulle nånsin mera behöva uppleva mobbning? Det är på vår allas ansvar att agera på ett sånt sätt att vi skulle alla kunna känna oss bekväma och trygga både hemma och i skolan och på jobbet och också på fritiden. Sen är det också superviktigt att förstå varför nån mänska hamnar att mobba den andra och hur skulle man kunna förhindra att sånt här inte sker. Ingen av oss behöver vara ensam i de här situationerna, utan vi är här alla tillsammans på samma sida, mot mobbning.

Nea:      I det här avsnittet så har vi en gäst, Julia, som berättar sin egen historia om hur hon har genom sitt liv fått höra att hon är t.ex. jobbig och egoistisk då hon inte är rädd för att göra det hon älskar, alltså sjunga och framträda. Mobbningen började redan på lågstadiet, och har fortsatt ända tills idag. Som tur så har Julia alltid kunnat tala om mobbningen med hennes familj, och hon får jättemycket stöd hemifrån. Ändå känner Julia sig ibland lite osäker och ensam. Välkommen Julia.

Julia:     Tack tack. Det är jättespännande och känns viktigt att vara här.

Nea:      Det här är jätteviktigt, tack att du är här. Skulle du Julia kunna berätta om allt det här så som du själv har upplevt det?

Julia:     Jo absolut. Allting började när jag var liten, gick i en sån här liten skola för bara några personer, och sen den måste stänga, så flyttade vi till en större skola och första dagen där liksom från 30 elever till 300 elever så var det jättestor chock för att det var mycket mänskor och vi var i storstan, det var lite spännande och så frågar dom mig första dagen att nåmen Julia, vad tycker du om att göra eller vad är dina hobbyn och så sa jag ungefär, det första jag sa ungefär var så där att jamen jag tycker jag är helt bra på att sjunga att det är ganska kiva. Och så tog det inte länge, och det första nån elev sa till mig att vitsi du är egoistisk. Och då fundera jag liksom, jag blev kanske lite tyst där och var helt så där att oho, kanske nån lite fnittra där och tyckte att det var lite roligt och jag var elva år vid det här skedet också och... Jag kom hem efter skoldagen till mamma och fundera att mamma, är jag egoist, vetdu, att jag blev kallad egoist i skolan och min mamma fundera att men varför hände det nu så. Och så försöker jag, lilla elvaåriga Julia, förklara till mamma att nämen jag sa att jag tycker att jag är bra på att sjunga, och så blev jag kallad egoist. Och då, mamma sa ju förstås att nämen det ska du inte bry dig om, att du är inte egoistisk att du får vara stolt över dig själv. Och det kunde ju ha slutat där också men så fortsatte det ju hela lågstadietiden tycker jag från första dagen när jag blev stämplad som egoist så fortsatte lite det här att jag var liksom, funderade alltid lite att borde jag nu göra nånting att, så här… jag hade en violin som jag spela och jag hade den nån gång med till skolan, och var så där att jag ville lite gömma den att men is inte titta på den, att inte ville jag ju säga att jag håller på med sånt här, för det kändes som att nu är den där själviska personen i farten igen att vad jag än gjorde så kändes det lite så där att nå voj. Och så fortsatte det, jag minns att dom dagarna när man var sjuk, i lågstadiet… hade lite så här problem med att jag var livrädd att vara sjuk och borta från skolan, just för att jag visste att dagen när jag kommer tillbaks till skolan, om jag har varit sjuk, så kommer nån kompis fram till mig att hej vetdu vad hon dehär och han dedär sa om dig. Och jag tyckte det slutade där sen i lågstadiet, försökte lite glömma det till högstadiet, men så började det lite komma fram där i gymnasiet igen när jag började lite fundera ut att vem är jag nu att vad vill jag göra att vågar jag följa mina drömmar så här, och göra sånt som jag på riktigt tycker jag är stolt över, vågar jag visa det här till nån att jag har därifrån kanske det här också blivit lite starkare, jag har liksom tagit emot mig det här för jag har blivit kallad egoist så har jag lite så här twist it, till min egna fördel, att jag var så här att nåmen då är jag egoist ändå, vetdu då har jag tagit den där, positiva, delen därifrån det här självsäkerheten och satt det på som en så här mask åt mig, att jag har varit liksom självsäker utåt, och tänkt bara så att nåmen ifall dom ser mig redan som en egoist, så då kan jag väl vetdu använda det här för mig. Och det lever liksom fortfarande kvar i mig lite så här att jag vågar inte kanske… eller jag vågar, jag gör det, för att jag vet att det finns ingen point i att jag bara gömmer mig, eller liksom inte säger saker, utan jag har liksom lite funderat så här före jag publicerar nånting, lägger ut nånting så har jag funderat länge så att nämen kan jag nu sätta det här, borde jag be om ursäkt att jag är stolt över det här vetdu att är det jättedumt om jag skriver att jag är stolt eller jag har så fint så här, det är nån fin lägenhet eller nånting som jag har just kollat på och jag vill visa men inte kan jag ju visa den för då tror alla att nåmen vad tror hon nu att hon är, att det har varit jätte så här röst i mitt huvud som fortfarande den där lilla elvaåriga Julia hörde att vitsi du är egoist, vetdu, det är det enda som man hör liksom ibland när jag försöker vara så där stolt över nånting, jag tycker jag har gjort nånting och skulle villa visa det till nån annan än mamma och pappa. Och då känns det så där att jamen, tycker mänskor nu att jag är jätte så här ylimielinen, när jag visar det här eller försöker...

Nea:      Ja alltså det där låter nog - eller det känns på något sätt att det är säkert ganska många som kan vetdu så här fila dig. Men… eller känner du att det är ännu också mänskor som mobbar dig fortfarande?

Julia:     Det har jag ändå som tur kommit bort från det att jag tycker jag liksom just nu börjar vara så pass gammal och i såna kretsar vart jag umgås bara med mänskor som håller på med liknande saker som jag, vilket hjälper jättemycket, det finns inte så många som mobbar men det är jättetragiskt att det måste gå till den punkten att först sen när jag hänger med kompisar som liknar så här personligheten liknar mig, sen först slutar mobbandet. Att det är jätte så här att genast när dom här olikheterna fanns där då i början så det är då som dom höll på, och det var då liksom hela lågstadietiden in till högstadietiden det var liksom inte bara jag som blev mobbad då på det här sättet utan det var ju mycket andra också runt mig, och det är jättetungt på något sätt att tänka tillbaka att det enda liksom minnena man har från lågstadietiden och högstadietiden då när man ska lära att känna folk och allt världens så då är dom som mest negativa, så det är jättetur liksom nu att man inte har kvar den där mobbningen mera, men det finns nog ännu dom här vissa personerna fins ju ännu på något sätt kvar i mitt liv, följer dom på sociala medier, jag kan lite kolla vad dom håller på med och jag skulle våga påstå att dom alla har nog förbättrat sig liksom och växt upp och förstår vad dom - eller kanske inte ens alla förstod vad dom gjorde fel då - men inte håller på med sånt längre, skulle man ju hoppas eller tycka i alla fall.

Nea:      Hade du då nån som du kunde tala om det här?

Julia:     Jo, jag hade, jag kunde alltid prata med min mamma om saken och liksom hela min familj för den delen, för att jag tycker vi var också, vår familj är jätte tajt och vi har jätte så här, vi är jätte öppna om allting till varandra liksom nu så jag minns när jag har kommit hem nån dag eller genast, alltid när man gjorde nånting som man var stolt över som liten så jag har alltid fått det som vana att ja men jag kan visa det till mamma och mamma kommer vara så stolt över mig, vetdu, jag kan rita ett streck på ett papper och det är perfekt vetdu i hennes ögon. Och det är så jättetrevligt det här och det har alltid liksom när jag har haft nåt problem liksom i skolan, jag minns nån dag då i lågstadiet när jag kom hem från skolan, och det enda jag hade kunnat tänka på hela dagen det var för att på morgonen sa min kompis att jamen hon det här hon, hon sa det här om dig att nu är ni väl inte kompisar längre. Och då är jag så där att men herregud att jag har ju inte kompisar kvar snart mera om det varje gång kommer nån ny som säger nånting om mig. Och så har jag kommit hem, och så har jag liksom berättat till mamma och så har hon - mamma har varit jätte logisk att hon har alltid försökt förklara att nå men det brukar ofta ligga nånting bakom varför folk agerar som dom gör att mobbar har ofta nånting vetdu kanske nån slags osäkerhet inom sig som dom sen drar ut på fel sätt, och min mamma har alltid så här logiskt försökt förklara till mig varför folk mobbar, jag tror att det har varit liksom största hjälpen för mig att jag har aldrig fallit liksom riktigt det här så vetdu svårt stort som jag skulle ha kunnat, för dom här mobbningsscenariona för min mamma kunde alltid förklara och jag försökte förstå jättesnabbt liksom att varför det händer så och varför jag inte skulle bry mig liksom just ändå sånhänt, det är ju liksom verbalt, och det är små barn som säger saker, och säger saker fel, och småbarn och småbarn det håller på från liksom elva till enda till tonåren till liksom längre, men jag tycker det som störst har varit just så här att när min mamma har kunnat förklara att nåmen så här är det och det här är varför dom troligen gör det här att det här är varför du inte ska bry dig, och det har hjälpt massor.

Nea:      Helt super, och det där är så skönt att du har liksom fått det där hemifrån eller just liksom att din mamma har gett kärlek och på riktigt liksom lyssnat på dig, och att du har liksom känt att fastän det inte har varit kanske så tryggt i skolan så har det ändå varit det där hemma, så det är jättejättefint. Hade du några kompisar som du kunde tala med om de här juttuna?

Julia:     Joo, jag hade nog men då när det hände, så då ville jag inte liksom prata med nån för jag kände just så där att jamen inte kan jag ju säga, klaga till nån, att jag inte tycker om att bli kallad egoist, kanske jag beter mig som en egoist, kanske jag beter mig som jättesjälviskt, vilket jag inte tycker att jag var, och fortfarande när jag ser tillbaka tycker jag fortfarande heller inte - att jag var ganska empatisk och jag är fortfarande en empatisk person, men det är nu på senare dagar som jag har kunnat liksom lite mer prata till kompisar att jamen hur tycker ni att jag var då att - och inte tror jag att en enda av dom nu skulle säga att nåmen - ingen skulle beskriva mig som egoist, alla skulle kalla mig självsäker. Och jag tror att det här liksom, det är säkert nåt misstag som har gått där nånstans också men det är just mina kompisar nu så dom är också jätte liksom… det är jättekul att ha mina kompisar där idag när dom säger liksom - vi har nån gång haft så här, prata så här favoritsaker om varandra så har mina kompisar sagt men det är jättekiva att du är så självsäker. Och det får mig att känna mig mycket bättre liksom genast, för jag är bara så att okej jag är självsäker vetdu det är inte en dålig sak, det är nånting som man kan se upp på, men det är nånting som jag har blivit mobbad för att jag har varit liksom självsäker och det är nånting som… det är så här stort samhälleligt problem att man får inte vara självsäker att du ska vara osäker och sånt, och därför har det liksom blivit en så här negativ grej, men mina kompisar har nog liksom varit förstående i alla fall idag, vetdu nu när man kan se tillbaks på det här och förstå vad som på riktigt hände, och på riktigt liksom varifrån ens så här person har kommit ifrån.

Nea:      Ja just det. Och det känns nog att det är säkert ganska många som är kanske lite rädda för det om nån är självsäker, för att det är ju något sånt som alla skulle villa vara, men det är ändå ganska få som verkligen är. Och jag tycker att det är också jättefint att du har liksom så här funderat vetdu på det där att nå att är jag verkligen egoistisk, och sen att du har liksom kommit till den här punkten att du har liksom på riktigt fattat att nej, att det är jag inte, utan att jag är bara självsäker. Men du sa att du hade liksom din mamma som hjälpte dig, men berättade du aldrig till nån lärare eller har du gått i terapi eller nåt sånt?

Julia:     Jag har faktiskt inte tror jag berättat om det här för nån egentligen och det var främst av den orsaken att jag hela tiden fick den bilden att det här är ju inte ett problem, det här är ju liksom det att nån kallar mig för saker som får mig att må dåligt, det är liksom inte mobbning, för att då, där var jag växte upp så liksom just där runt så det var ganska mycket mobbning man såg så det var ganska fysiskt eller det var så där man kunde se, att hur sån här fysisk utfrysning hände eller liksom nån kunde slå nån eller nånting att det fanns alltid sånt, men det kändes liksom då när jag började fundera liksom själv som i lågstadieåldern börja fundera att jamen det här är ju inte kul men inte skulle jag nånsin ha tänkt på att anmäla det här som mobbning, fast jag kände mig helt dålig, för att jag kände mig som fel slags person att så här ska man inte vara. Och det var liksom, det är ett jättestort problem att man inte liksom tänker på sånhänt som också mobbning, och det här är sånt som man ska få prata till folk, och lära ut att hördu du kan inte gå och kalla folkskällsord för att det faktiskt tar på folks känslor, och det kan sitta där grovt i flera år, vilket det liksom i mitt fall har gjort, men jag har som tur också kunnat liksom dra den bra saken därifrån, med liksom några så här dåliga saker nog, men ändå.

Nea:      Det är bra att du lyfter upp just det där perspektivet, för att det är ju ofta så att man på något sätt tänker att nå jo att det här är så smått att varför skulle jag nu berätta om det här till nån, för att det är ju bara liksom, det är bara ord, det är inte nåt fysiskt. Fastän nog är det ju det liksom, det är ju också mobbning, det är mobbning. Men hur är det, känner du att den här mobbningen har på något sätt lämna några spår?

Julia:     Det är faktiskt en bra fråga, jo, till en del, men jag har kommit över det där att jag blev kallad egoist då. Men det lämnar ju dom här spåren att jag fortfarande är lite osäker för att jag vill inte bli sedd som den här opersonliga egoisten, för att jag är ju inte det, jag är bara självsäker, och jag står på mig, och jag är jätte så här målmedveten, men jag är jätte empatisk jag bryr mig om andra mänskor, och om man ser så här förklaringen för ordet egoist, så stämmer det inte överens med mig, att det är kanske det där osäkerheten den där lilla rösten från den där ena som sa till mig att jag är egoist, det är lite den som sitter kvar ännu i huvudet, men ganska långt har jag kommit bort från det nu jag försöker att inte bry mig om den och liksom det är den där sekunden när jag t.ex. lägger upp nånting på sociala medier, där var jag tycker om att dela med mig för jag tycker det är kiva för mig själv också att titta tillbaks på att vad jag har gjort, och då den där splitt second när jag lägger upp nånting så tänker jag att nej, varför gjorde jag det där, nu kommer alla se och det här är dumt, och nu kommer alla tänka nånting om mig. Men det är ju inte på riktigt så, man måste bara ta steget förbi det, och se liksom större bilden att det är ju inte så att folk tycker ju inte så här på riktigt liksom.

Nea:      Hur har du liksom bearbetat de där känslorna?

Julia:     Jag skulle säga att kanske, jag har bearbetat dom på ett sånt sätt att jag har en sån här alternativ personlighet som jag brukar ibland så här dra mig till, det är alltså inte nå så här större grejer men när jag första gången introducerar mig till folk så brukar jag på skämt säga så här jag har en sån här coping metod att jag gör skämt av det här, och då brukar jag säga så här att hej jag är Julia och jag är egoist, för att lite göra ett skämt av saken och då är jag så där att ifall jag säger nånting som är självsäkert så behöver jag inte förklara att nämen jag var självsäker som få är det så där att jag är egoist för då får dom så där att jaha, okej, va, liksom den här första så här impression av en och jag har liksom på det sättet, det är kanske inte en liksom, jag tycker det var en helt rolig så här coping metod för att få det här liksom, göra skämt av det här för att jag tycker det hjälpte jätte mycket. Och genast när jag började göra skämt av det här att jag är egoist så så då var det lite roligt, liksom sen, den här själva egoistgrejen, så på så sätt skulle jag säga att jag har liksom så här dragit nånting ur det.

Nea:      Just det. Men det där låter jättejättebra. Och det låter annars också att du har liksom faktiskt bearbetat de här sakerna, så det är jättejättefint. Har du själv upptäckt mobbning, och måst gå imellan?

Julia:     Jag har faktiskt en som jag kan komma på, så minns jag att jag kom hem från skolan en dag och så var det en flicka som blev liksom, det var en massa killar som stod och kastade saker på henne typ och skrek åt henne nånting och skämta nånting om att hon hade gjort nånting och jag visste inte alls vem dom här var, men jag gick där imellan jag frågade tjejen att hej är du okej att känner du dom här att vad händer, och så såg jag tårarna i hennes ögon och jag kanske var tre år äldre än henne då, och så gick jag bara fram till killarna och bara nu far ni härifrån, vetdu att nu hem till mamma och berätta vad ni har gjort. Så fråga jag den där flickan att hej var bor du, och hon bodde som tur där nära så jag följde henne liksom till hennes dörr, och då var jag nog så där att ja, nog är det synd att tänk nu liksom, knappast skulle det ha hänt nånting mycket stort men liksom, det kändes att man kan ju inte bara stå och titta på det, det här gäller vilken mänska som helst, ifall man ser mobbning, det kan ju vara bara kompisar som skämtar med varandra, men jag tycker man ska alltid gå imellan och fråga att hej är det nån som inte är okej med situationen, för det kan ju vara också att det är fem personer som kastar nånting på en och dom här fem personerna då säger liksom att nämen det här är ba skämt vetdu att, men så är det den här sista personen står där att nej nej det är det inte. Så det är nog jätteviktigt att om man ser något som ser ut som mobbning gå direkt imellan, man vet aldrig vad som händer på riktigt.

Nea:      Alltså jo absolut. Och det där också just en sak som vi har mycket talat om i den här podden, att just det att när man är vuxen, så om man ser nånting, så man ska alltid gå imellan. Så det där är just det som man ska göra. Och jag är jättetacksam över att du har liksom gjort det där.

Julia:     Jo, det är nog nånting som jag också hoppas att andra mänskor gör och som jag hoppas att jag liksom ser på mer så här liksom i framtiden också att om jag går och om jag ser nånting att jag på riktigt tar och agerar. Det kanske känns lite nolot om du är liksom, om dom är i samma ålder dom här mänskorna så kan det kanske kännas lite så här att men det kan ju vara bara kompisar men man vet aldrig, och som det nu har visat sig senaste tiden också i nyheterna så man vet aldrig liksom sånt som kanske ser ut som så här lekmobbning kan sen på riktigt vara nånting mycket mera.

Nea:      Alltså just det där... Nå joo, men du har nu talat så här liksom jätteöppet om det där som du upplevt, och det är jättefint, men hur känns det att tala om det här?

Julia:     Det känns nog helt, det känns helt bra. Det känns som steg i rätt riktning. För att jag vill inte att andra mänskor sitter så där som jag var, hemma och funderar att men kan jag nu ens säga det här att ska jag nu ens klaga på det här, får jag ens ta upp det här. Jag vill inte att folk känner så, så därför tycker jag att det känns liksom helt viktigt att få fram det här, och få höra det från nån annan, för det kan ju finnas många mänskor, eller jag tror det finns helt säkert flera mänskor som sitter med dom här tankarna i sina huven att men det här är ett så litet problem att har jag ens rätt att klaga på det här. Det finns alltid nån som har det sämre än jag. Men det finns alltid nån som har det sämre än dig så då får du absolut liksom, du får klaga på om nånting är fel, du får ta upp det, med andra, du får fara och prata om det, dina problem, bara för att dom är mindre än nån annans betyder inte att dom inte skulle vara problem.

Nea:      Exakt. Och man kan aldrig jämföra. Vad skulle du villa säga åt dom som har upplevt något likadant eller som gör det liksom fortfarande?

Julia:     Jag skulle jättegärna villa säga att dina problem, är inte mindre värda, än andras problem, att du får absolut ta upp dom och ifall du ens lite funderar om det är nånting, du får den där känslan inom dig att nånting är fel, och nånting känns obekvämt inom dig, det är nånting som nån har sagt till dig, nån har gjort till dig du har sett nån annan göra till nån annan, ta alltid upp det, och ta gärna upp det med nån vuxen, men ta också upp det med kompisar och ifall du kan, så ta upp det med dom som du sett att har gjort det. Det är jätteviktigt att inte liksom leva i huvet med det här, det är aldrig rätt att bara hålla det i huvet. Det hjälper dig och det hjälper alla andra att få sagt det till nån, och det är jätteviktigt fast det är ett litet problem, fast det är ett stort problem, så är det jätteviktigt att komma ihåg att prata om det.

Nea:      Jätte jättefint Julia att du talar öppet om det här för att som du också sa så det är jättejätteviktigt, och jag vill tacka dig att du har varit här idag och talat om det här.

Julia:     Tack så mycket. Och jag tycker det här är ett jättebra ändamål som det här far till så det känns viktigt att ta upp en sån här sida av problemet också, som man kanske inte alltid tänker på att är ett problem.

Nea:      Just det. Superfint. Tusen tack.

Julia:     Tack.