Panu Pärssinen

Kontrabas, stämledare

Livet ser ofta ut som en logisk stig, utstakad av våra val. Det är svårare att se tillfälligheter där en liten ändring skulle ha förändrat hela resten av livet totalt.

Den viktigaste orsaken till min karriär finns i min farmors barndom i Karelen. Tillsammans med sin syster hade hon en liten naturlig kamp om vem som var bättre. När de på var sitt håll fick egna familjer, stod kampen i denna aldrig uttalade tävling först om antalet barn och senare om barnens skicklighet inom konsterna. Från dem förmedlades sångtraditionen vidare till senare generationer, och den gav upphov till musiker i bägge släkterna. Väl så, för genom att spela kyykkä (poppi) hade knappast någon av oss lyckats förtjäna sitt levebröd.

Följande betydelsefulla slump var att läraren på sjätte klass frågade om det fanns någon med långa fingrar som skulle vilja börja spela bas vid musikinstitutet. Jag var den enda som markerade och mitt slappa pianospelande lämnades så småningom i bakgrunden.

Av min baslärare Jukka Räikkönen lärde jag mig att det är roligt att spela bas. Han skickade mig på musikläger och senare till Sibelius-Akademin. Jag har aldrig gjort ett medvetet val att bli musiker, utan de andra alternativen bara bleknade bort. Som 20-åring vann jag provspelningen till Esbo stadsorkester och på den vägen är jag fortfarande.

För min karriär kan jag alltså tacka min farmors syskonavund, min musiklärare Pirjo-Liisa Hiltula och Jukka Räikkönen, som skall ha en speciellt tack för chokladen som jag fick i slutet av lektionen.