Naapurin suusta: Bemböle kvarnar

Nordost om korsningen mellan Ring III och Åboleden döljer sig en välbevarad hemlighet. I den djupa ravinen mellan Nedre Kvarnberget och Villa Solkulla finns resterna efter två hjulkvarnar med dammbyggnader och ovanför Nedre Kvarnvägen (numera döpt till Strandlöparstigen) finns resterna av mjölnarstugan med dess terrasserade potatisland.

Glomsån – tidigare också kallad Korsbacka å – som rinner från Bodom träsk till Kyrkträsket faller ca åtta meter på en sträcka av drygt 100 meter och bildar där Bemböle Kvarnfors. Kraften i forsen har åtminstone sedan 1500-talet brukats för att driva två mjölkvarnar. 1582 förbjöds allmogen att använda sig av handkvarnar, och trots att förbudet troligen inte efterföljdes eller övervakades särskilt noga, blev detta ytterligare en pådrivande kraft att bygga för byarna gemensamma kvarnar.

De tidigaste vattenkvarnarna var så kallade skvalt- eller fotkvarnar, där det liggande vattenhjulet driver den övre kvarnstenen som ligger på samma axel som vattenhjulet. Från 1600-talet ersattes dessa i Esbo med så kallade hjulkvarnar, där vattnet leddes antingen över eller under det stående vattenhjulet, vars liggande axel drev kvarnstenarnas stående axel med hjälp av kugghjul. Den första hjul- eller välterkvarnen i Esbo socken byggdes vid Esbogård 1651.

I Bemböle kvarnfors byggdes två kvarnar, som brukades gemensamt av bönderna i Bemböle skifteslag, som bestod av Bemböle, Gloms, Oitans, Lövkulla och Karvasbacka. På sockenkartan från 1750 nämns i Bemböle kvarnfors ”2nne squaltkvarnar gå höst och våhr”. Redan då var de i dåligt skick, men först på 1780-talet kunde man enas om att bygga nya hjulkvarnar i forsen. Med hjälp av dubbla dammar och en mera utvecklad teknik räckte vattenflödet till för att driva två kvarnar under den tid som ån var isfri.

Övermasmästare Bengt Bengtsson Qvist, som arrenderade Alberga gård och bland annat konstruerade Esbogårds kvarn och stenbro år 1775, har möjligen haft ett finger med i spelet vid uppförandet av de imponerande stenbyggnaderna i Bemböle kvarnfors.

Under större delen av 1800-talet och ända tills den nedre kvarnens träöverbyggnad brann ner i början av 1900-talet sköttes kvarnarna av medlemmar av familjen Lindholm. Från och med slutet av 1800-talet var endast den nedre kvarnen i bruk. I och med branden upphörde kvarndriften, som redan tidigare blivit mindre lönsam då vattenflödet minskade i och med att vattennivån i Bodom träsk sänktes.

 

Den siste mjölnaren vid Bemböle kvarn var Nestor Lindholm. Familjen Lindholms inflytande på näringsverksamheten i Esbo fortsatte dock i och med att brodern Elis Lindholm hade grundat en såg vid järnvägsstationen i Södrik (Esbo centrum). Lindholms såg fortsatte sin verksamhet i Esbo centrum ända till mitten av 1980-talet.

Kvar finns idag kvarnhusens kallmurade väggar och dammar, terrassmurar och husgrunder samt stöden för kvarnrännorna som monument över forna tiders byggnadskonst och industri.

 

Bemböle kvarnfors med sina lämningar efter det gamla kvarnstället är idag en enligt lag (295/1963) skyddad fornlämning, och dessutom skyddad enligt naturskyddslagen på grund av att den sällsynta skalbaggen strandlöparen har bosatt sig i och kring kvarnruinerna. Esbo stad har planerat en varsam restaurering och konsolidering av murarna. Restaureringsarbetet utförs år 2020-21.

TRYGGVE GESTRIN, intendent

Kirjoitettu 14.1.2020 

Läs mer:

Härö, Erkki & Lehto, Tiina 1991: Byggnadskulturen och kulturlandskapet i Esbo. Nr 77.