My Story: Kalla fingrar

My Story is a collection of writings by young people, including short stories and poems. The stories are collected and published by Espoo City Library. Find all stories on the My Story page.

This story is in Swedish. 

Skriven av Emma Degerlund

Kalla fingrar vidrör ännu kallare metall. I ett mörklagt rum där ljuden ekar, hörs långsamma steg som stannar någonstans i mitten av rummet. Snabba andetag är det enda som håller tystnaden borta.  

En blek hand sträcker sig uppåt och drar i en sträng. En sjaskig lampa fladdrar till liv. Dess gulaktiga sken lyser upp det lilla rummet. Lampan reflekteras i en kvinnas bruna ögon, och i pistolen som hennes bleka hand håller i. Ljuset glänser i hennes bruna hår, och på de vita väggarna som omger henne.  

Det finns något desperat i hennes djupa ögon. En vädjan om att allting skulle ha gått på ett annat sätt. Kvinnans hela väsen tyder på ett liv som börjat så lyckligt, men som slutat i en tragisk katastrof.  

Det är där hon står nu. I mitten av sin egen tragiska katastrof. Det är stormens öga, där allting tystnar för en stund. Där allting stannar, även om stormen fortfarande rasar på alla sidor om en. Kvinnan vet att hon snart kommer vara tvungen att stiga ut ur rummet, tillbaka ut i stormen…

Om hon inte använder pistolen som hon håller i. Hennes grepp är så hårt att hennes knogar blir vita. Hennes blick flackar mellan pistolen och dörren då hon begrundar situationen.

Målade ögonlock täcker kvinnans bruna ögon och en pärlskimrande tår glider ner för hennes kind. Hennes ögonlock blir som en filmduk då de påminner henne om allt hon gått miste om. Hon ser framför sig hur hon leker med sina systrar i en liten glänta. Hur de bråkar om något oviktigt. Hon ser hur hennes bästa vän och hon pratar på taket av ett hus. Hur de bara gungar i tystnad på en lekplats, även om de var för gammal för att hålla på med sånt. Hon ser också sin mamma. Kvinnan som omfamnade henne trots alla fel hon gjort.  

Kvinnan öppnar sina ögon, med ett vagt leende på sina spruckna läppar. Hennes darrande händer nu knäppta. Hon ber dock inte. Hon har inte låtit sig tro på någon gud. Hon vet att hon inte förtjänar det. Hon vill inte heller. Hon kan inte tänka sig att vakna upp ur denna mardröm, bara för att behöva känna igen, se igen, vara igen. Hennes kalla panna möter hennes knogar när hon lutar sig fram och hennes ögon sluts igen.  

Kvinnan känner inte längre samma desperation som hon känt för en minut sedan. En ny känsla fyller henne istället. Det känns som om hennes kropp sakta håller på att bli bedövad, likt ett gapande hål som fyller platsen där det någon gång funnits bubblande glädje, stilla sorg, en gnista av kärlek eller het ilska. Känslan sprider sig från kvinnans fingertoppar vidare. Hon ryser, men öppnar inte ögonen.  

Någonting varmt stryker mot kvinnans fötter. Något som känns som vatten. Kvinnan öppnar sina djupa bruna ögon och blickar neråt. En röd fors strömmar fram längs golvet i en långsam takt. Kvinnans blick följer det röda till dess källa.  

Ett blekt lik ligger på golvet. Det är en kvinna. Hennes ögon är glasartade, och hon har ett längtansfullt leende på hennes läppar. Den dödas hår ligger runt hennes huvud som en blodstänkt gloria. Hennes sista andetag så tyst att ingen hört. Hennes sista tankar så starka att hon inte själv hörde skottet. Och nu skulle hennes hjärta aldrig mera slå, hennes bruna ögon skulle aldrig längre glänsa med tårar eller glimmra av glädje och hennes kalla fingrar skulle aldrig mera vidröra pistolen som låg lönlöst i hennes röda blod.

Kvinnan såg ner på sig själv. I månens ljus ser döden vacker ut. Men genom de vita väggarna kommer månens silvriga strålar aldrig nå.